Inlägg
Jag är så jävla dum i huvet. Seriöst! Jag säger hela tiden att jag inte tycker synd om mig själv, att jag inte vill att andra ska tycka synd om mig. Men kolla på mig! Jag orkar aldrig någonting, jag vill aldrig någonting & jag skiter inprincip i allt. & varje gång, nästan, skyller jag på det. Är inte det att tycka synd om sig själv? Egentligen?
Jag tycker egentligen inte så jävla synd om mig själv, men jag använder alltid det som en undanflykt för att slippa saker. Alltså visst, jag mår ju fortfarande dåligt, men vafan! Jag kan inte alltid hålla på såhär? Dags att rycka sig i kragen ta tag i allt. Se till att ta hand om mig själv & andra i min närhet.
Hela våren har varit fruktansvärd. Jag har så gott som skitit i allt vad skolan innebär, jag orkar inte ta tag i saker, varken om det gäller kompisar eller mig själv. Jag ringer aldrig någon, & tycker att det är förjävligt att ingen hör av sig till mig. Dubbelmoral kanske? Är det konstigt att ingen hör av sig? Egentligen.
Såfort jag inte orkar något eller vill något så skyller jag på att jag mår dåligt. Men gör jag det, egentligen? Klart, jag mår dåligt fortfarande, vilket väl är förståeligt. Men herregud, det är snart 2 år sen! Kanske är dags att jag låter allting gå. Slutar tycka så jävla synd om mig själv! För ja, på en nivå tycker jag ju synd om mig själv. Eller? Vad tycker ni, som känner mig. Känns det inte så ibland? Som att jag tycker så jävla synd om mig själv ibland?
Nu ska det bli ändringar! Jag ska bry mig om mina vänner igen. Jag ska skita i att jag inte orkar, jag ska göra det ändå. Jag bryr mig inte om att jag mår dåligt, jag klarar mig! Det gör jag alltid. Jag har alltid klarat mig bra, varför inte nu? jag fr ju hjälp. Hjälp från mina föräldrar, hjälp från mina vänner, hjälp från Alex, hjälp av psykolog & jag har fortfarande hjälp av antidepp piller. Jag har ju egentligen den bästa hjälpen man kan tänka sig. Men ändå är det forftfarande synd om mig. Nej, det är det inte.
Dags för mig att inse det.
Så. Behövde skriva av mig lite som sagt. Kommentera gärna vad ni anser. Kanske svårt för er som inte känner mig, men ser ni också den här sidan av mig?
peace
/S
Hjärtat mitt....
Jag har vetat detta länge men inte kunnat säga det till dig. Hade inte varit Lönt egentligen... du måste inse det själv. Det är ett skit du varit utsatt för och det tar tid, lång tid, att komma över det. Vi finns här för dig alltid.... Men det känns jobbigt ibland då det känns som om vi kommer från varandra. Men vet du... Denna inaktivitet du känner orkeslösheten.... Jag tror den har andra orsaker. Kommer du ihåg vad kuratorn i Hässleholm sa? Att du förmodligen har ADD. Det är rätt typiskt symtom på det. Inaktivitet, passivitet, att inte ta sig för något. Försök få psykologen att hjälpa dig med det så blir det nog bättre. Du har ett stort hjärta och du bryr dig om oss och dina vänner men du har haft svårt att visa det gumman... Inte konstigt egentligen.....Jag blir glad att du kommit till insikt... Fortsätt jobba på det nu så ska du se att det löser sig.... Gör inte som din farmor. Tyck synd om dig..... Man fastnar i det... Kämpa!!!! Du kan!!!!!
Älskar dig till stjärnorna och åter.....Puss
jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, då jag just nu inte tänker på något annat än det jag berättade för dig igår. och det kanske låter taskigt, men just nu så är han den enda jag "kan" tycka synd om. Det låter jättedumt, jag vet. men just nu är det så iaf, jag finns här för dig ändå. även om jag kanske verkar vara lite "borta" eller vad jag ska säga. ILY <3
Alla kan vi ha det tufft ibland och helt enkelt inte känna ork för någonting. Du har varit med om hel del i ditt liv, iallafall som jag har förstått det, men har ändå kämpat dig framåt. Det krävs mycket styrka och vilja för det. Men det är skönt att höra att du ska ta tag i allt nu! Stå på dig och kämpa Steph! Finns på mobben om det är något eller om du inte har nån annan att gå till ;)
du är älskar o saknad gumman<3
