En önskan
Jag önskar verkligen att jag kunde sriva så som jag gjorde förr.. Få ut alla känslor & tankar i text..
En gammal text från typ.. 03.
Jag vet inte hur många gånger jag suttit ensam på min hårda sängkant, tittat ut genom fönstret och räknat alla regndroppar som träffar marken. Har någon, någonsin tänk på att det kanske gör ont, att träffa marken så där fort? Dom kanske har drömmar, precis som oss. Dom kanske vill bli en olycklig tonårspoet, som skriver om olyckliga människor som tappar andetagen någonstans mellan livet och döden.
Jag går balansgång längs motorvägen, det spelar ingen roll om jag hamnar framför en bil. Det spelar ingen roll om jag halkar lite på kanten, för du tar emot mig när jag faller. Visst gör du det? Små barn hoppar hage, kastar sten och gråter när den dära sista godis-biten lämnat påsen. Men jag visste inte hur det är att kasta den där stenen förnära inpå hjärtat. Jag skyller på allt sånt när jag var liten. Jag skyller på all ångest att inte våga falla med de där regndropparna, jag vill inte träffa marken. NEJ! Jag vill inte träffa verkligheten. Du är ett lyckligt kapitel som skrevs av en kärleksfull poet, som inte räknar lycka i antal borttagna kilon.
Jag vill trassla in mig i ditt hår, krypa under din hud och kontrollera så att ditt hjärta slår i takt med mitt. Jag avslutar inte den här dikten med att jag älskar dig, det vet du redan att jag gör. Jag avslutar det med att jag vill hoppa i vattenpölar med dig, bli blöt om fötterna, skratta ändå. Precis som barn gör. Kanske är det bara känslor som inte hittar fram till hjärtat, även om de knackar riktigt hårt. Kanske är det bara en påbörjad dikt av en känslosam poet som inte kan avsluta. Som inte vet slutet, som också vill vara en mening tillsammans med någon.
Jag brukar låna din penna ibland. Då känner jag mig rätt så söt.
En gammal text från typ.. 03.
Jag vet inte hur många gånger jag suttit ensam på min hårda sängkant, tittat ut genom fönstret och räknat alla regndroppar som träffar marken. Har någon, någonsin tänk på att det kanske gör ont, att träffa marken så där fort? Dom kanske har drömmar, precis som oss. Dom kanske vill bli en olycklig tonårspoet, som skriver om olyckliga människor som tappar andetagen någonstans mellan livet och döden.
Jag går balansgång längs motorvägen, det spelar ingen roll om jag hamnar framför en bil. Det spelar ingen roll om jag halkar lite på kanten, för du tar emot mig när jag faller. Visst gör du det? Små barn hoppar hage, kastar sten och gråter när den dära sista godis-biten lämnat påsen. Men jag visste inte hur det är att kasta den där stenen förnära inpå hjärtat. Jag skyller på allt sånt när jag var liten. Jag skyller på all ångest att inte våga falla med de där regndropparna, jag vill inte träffa marken. NEJ! Jag vill inte träffa verkligheten. Du är ett lyckligt kapitel som skrevs av en kärleksfull poet, som inte räknar lycka i antal borttagna kilon.
Jag vill trassla in mig i ditt hår, krypa under din hud och kontrollera så att ditt hjärta slår i takt med mitt. Jag avslutar inte den här dikten med att jag älskar dig, det vet du redan att jag gör. Jag avslutar det med att jag vill hoppa i vattenpölar med dig, bli blöt om fötterna, skratta ändå. Precis som barn gör. Kanske är det bara känslor som inte hittar fram till hjärtat, även om de knackar riktigt hårt. Kanske är det bara en påbörjad dikt av en känslosam poet som inte kan avsluta. Som inte vet slutet, som också vill vara en mening tillsammans med någon.
Jag brukar låna din penna ibland. Då känner jag mig rätt så söt.
Din åsikt
Trackback
