Jag har alltid varit den som ger andra kärleksråd. Jag har alltid varit i ett förhållande (iallafall de senaste 4 åren..). Det har varit uppenbart att det är mig man kommer till, jag borde väl veta?
Men jag har tappat fokus. Jag vet inte längre själv hur jag ska sköta kärleken.

Sitter här och gråter samtidigt som jag skriver detta. Har pratat med Sara i x antal timmar & har kommit underfund med att vi har problem. Att jag inte riktigt fattat det förrän nu. Jag vill inte förlora dig, jag vet inte hur jag ska leva utan dig. Vi har ju levt med varandra ett tag & jag vet inte hur man lever utan dig längre, jag kommer inte ihåg hur man gör.

Jag önskar att allt var som det var förut. Vi kunde se allt om varandra genom att titta i ögonen. Var försvann det? var är passionen & glöden som fanns? Glöden som skulle bli till en stor eld, passionen som skulle växa sig starkare för varje dag. Det känns som att allt runnit bort, regnat bort. Allt har försvunnit, likaså mina tårar. Försvann all glädje & allt hopp med mina tårar? Nu när jag mår bra igen, varför mår inte vi bra då?

Jag önskar att jag hade svar. Jag brukar ha svar till alla andra, jag hade haft det om ett annat par haft det såhär, men inte till mig själv. Varför? Jag vill bara att allt ska bli bra igen, vill att vi ska orka leva vidare i vårt underbara paradis som bara du & jag kan ha! Det är vi mot allt! Vi kan allt som ingen annan kan, jag vet att vi har det fortfarande! Men var har vi gömt det?

Jag vet att du kommer läsa detta & förmodligen undra vad jag snackar om, men det kan vi ta ensamma du & jag.

Ni andra behöver nog inte vara oroliga. Det kommer fixa sig förr eller senare & det är egentligen inte så farligt som det kanske verkar vid första anblick. Men mitt hjärta gör ont just nu, just nu när jag insett vissa saker.

---

Är det fel att vilja ha en komplimang då & då? Eller att få ett sött sms ibland? Jag saknar när vi var nykära & bombaderade varandra med sms!
Give it back to me, the fire that burned for us

Nu ska jag sova som fan, hoppas jag.
Puss

(ta inte alldeles för allvarligt på detta inlägget,
var tvungen att skriva av mig någonstans iallafall.)