Massor med babbel.
Inatt när jag inte kunde sova skrev jag lite. Väldigt längesen jag skrev om mina känslor & så. & jag hade tänkt visa er det jag skrev. De flesta som läser min blogg vet vad jag gått igenom, & ni som inte vet får undra. Så, här har ni mina känslor & tankar från klockan 4 inatt.
Jag känner mig ensam. Fruktansvärt ensam. Det känns tungt. Svårt att andas. Jag minns när jag fortfarande sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Jag & Doris. Varje natt sov hon hos mig. Antingen vid mina fötter, vid mitt huvud (på bröstet) eller brevid mig. Hon gillade att leka, hela tiden. Sen kommer jag ihåg sista tiden jag bodde med mamma. Arne sov hos mig nästan varje natt. Låg vid min sida. Ibland hade han sitt huvud på min hand, som om den var en kudde. Jag saknar dem. Väldigt mycket. Det är ensamt nu, mina sisemisar.
Det känns jobbigt, men jag vill inte gråta. Det känns fel. Jag vet inte ens vad det är som känns jobbigt. Kanske att minnas. Minnas de månadera när jag var för rädd för att sova i mitt rum. Jobbigt att minnas mardrömmarna. Alltid samma dröm. Minnas de sömnlösa nätterna. Det är jobbigt att minnas den svåraste tiden i mitt liv.
Jag vill inte minnas. Men et känns bättre att minnas det, än att minnas det som gjorde att mitt liv förändrades. Visst, et kommer ju upp automatiskt, men inte på samma sätt.
Det känns fel att tänka på hur mitt liv såg ut för 3 år sen. Det var inte jag. Jag är inte en personen som jag ser i mina minnen. Jag är en stark person, inte så... rädd, så sårbar.
Jag försöker vara positiv, men det funkar inte alltid.
Jag får ont i magen, får svårt att andas. Jag känner mig frustrerad. Tänker egoistiska tankar. "Varför jag? Kunde det inte varit någon annan?" Så fel av mig att tänka så. Men jag vill faktiskt fortfarande veta VARFÖR? Vad var det som fick dem att tro att det dom gjorde var okej?!
Egentligen borde jag sova. Men jag vill inte sova. Jag vill skriva, prata & gråta om detta. Men jag har ingen som kan förstå mig. Inte fullt ut. Egentligen är jag glad för det. Att ingen i min närhet gått igenom samma sak. Men jag skulle vilja ha någon som jag kan prata med fullt ut. Inte skämmas.
Skärp dig Stephanie, det har gått 3 år!
Jag saknar Doris. & Arne. Min plumsa & min Barney. Mina katter. Hoppas ni har det bra, var ni än är.
Jag var föresten vid Arnes grav för inte så längesen. Pinnen som vi satte där står fortfarande upp ur jorden. Det känns skönt, då känns det inte som det var så längesen.
Ja, jätteknasigt. Men det är ad jag känner ibland på nätterna.
Puss
Jag känner mig ensam. Fruktansvärt ensam. Det känns tungt. Svårt att andas. Jag minns när jag fortfarande sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Jag & Doris. Varje natt sov hon hos mig. Antingen vid mina fötter, vid mitt huvud (på bröstet) eller brevid mig. Hon gillade att leka, hela tiden. Sen kommer jag ihåg sista tiden jag bodde med mamma. Arne sov hos mig nästan varje natt. Låg vid min sida. Ibland hade han sitt huvud på min hand, som om den var en kudde. Jag saknar dem. Väldigt mycket. Det är ensamt nu, mina sisemisar.
Det känns jobbigt, men jag vill inte gråta. Det känns fel. Jag vet inte ens vad det är som känns jobbigt. Kanske att minnas. Minnas de månadera när jag var för rädd för att sova i mitt rum. Jobbigt att minnas mardrömmarna. Alltid samma dröm. Minnas de sömnlösa nätterna. Det är jobbigt att minnas den svåraste tiden i mitt liv.
Jag vill inte minnas. Men et känns bättre att minnas det, än att minnas det som gjorde att mitt liv förändrades. Visst, et kommer ju upp automatiskt, men inte på samma sätt.
Det känns fel att tänka på hur mitt liv såg ut för 3 år sen. Det var inte jag. Jag är inte en personen som jag ser i mina minnen. Jag är en stark person, inte så... rädd, så sårbar.
Jag försöker vara positiv, men det funkar inte alltid.
Jag får ont i magen, får svårt att andas. Jag känner mig frustrerad. Tänker egoistiska tankar. "Varför jag? Kunde det inte varit någon annan?" Så fel av mig att tänka så. Men jag vill faktiskt fortfarande veta VARFÖR? Vad var det som fick dem att tro att det dom gjorde var okej?!
Egentligen borde jag sova. Men jag vill inte sova. Jag vill skriva, prata & gråta om detta. Men jag har ingen som kan förstå mig. Inte fullt ut. Egentligen är jag glad för det. Att ingen i min närhet gått igenom samma sak. Men jag skulle vilja ha någon som jag kan prata med fullt ut. Inte skämmas.
Skärp dig Stephanie, det har gått 3 år!
Jag saknar Doris. & Arne. Min plumsa & min Barney. Mina katter. Hoppas ni har det bra, var ni än är.
Jag var föresten vid Arnes grav för inte så längesen. Pinnen som vi satte där står fortfarande upp ur jorden. Det känns skönt, då känns det inte som det var så längesen.
Ja, jätteknasigt. Men det är ad jag känner ibland på nätterna.
Puss
Din åsikt
Postat av: Jonna
Du är vacker. Både på insidan och utsidan. Jag älskar dig <3
Trackback
