Det är dags att gå vidare, att visa att jag är stark. En gång för alla.


'nuf said.

Det har hänt en hel del sen jag senast skrev här. Jag tänker inte berätta in i detalj, men jag ska berätta några roligheter iaf.




Har haft två av de bästa helgerna i hela mitt liv! Till exempel denna helgen som varit! Jag var på KB & såg The Baseballs med Björn, jag var ute på Breeze (ett ställe jag helst slipper, men med rätt sällskap funkar det!), jag åt fyllekebab & somnade nästan på bussen. Åkte till Höör på lördagen, kom hem & beställde pizza, gjorde mig iordning, festade med hela gänget här hemma & sen drog vi alla ner på Ladan (det bonnigaste stället ni kan tänka er.) Men HELVETE vad kul det var! Hela söndagen spenderades med massor av mys i soffan & filmer. =)

Jag känner att jag börjar må bättre. Mycket bättre. Bara en sån sak som att jag inte ens mår dåligt när jag åker bussen till jobbet. Jag brukar alltid må dåligt när jag åker/går förbi "det" stället. Men jag reagerar inte. Jag vet att det är där, jag vet vad jag brukar känna. Men jag rycker bara på axlarna. Typ. & det gör mig hoppfull!

Kanske är det min tur nu?
Jag känner mig lyckligare än jag varit på länge.

♥

Jag är hemma i Höör igen. Jag saknar redan Svängsta, Max, Emil, allt. Jag saknar att kunna pussa på Max när jag vill. Saknar att höra Emil sjunga så det ekar i väggarna. Saknar att leka hemmafru ;D haha! Jag trivdes som fan där uppe. Även om hålan är mindre än Höör så var det.. mysigt. Jag kände mig inte stressad en enda gång, förrän jag skulle hem..


Jag vet inte om jag kan somna. Jag vill inte prova. Jag vill inte lägga mig. Jag vet att jag kanske låter patetisk eller dramatisk, men jag försöker bara få fram mina känslor i ord.

Det är olidligt att inte kunna vara nära Max just nu. Olidligt!

ja, det var ju ganska längesen jag skrev här, varför vet jag inte.

Det finns så mycket som går igenom ens huvud just nu. En fråga jag ställer mig om och om igen är "Hur kan en sånhär sak hända på Sveriges finaste fotbollsarena?".

Det är dags för en förändring. Den startar med mig, och dig. Vi måste jobba tillsammans för en bättre läktarkultur, vi måste hitta balansen & se det positiva i fotboll. Vi är många, framförallt på ståplats som känner en enorm tomhet, men det är dags att sluta älta detta & börja se möjligheterna som finns.

Vi kan alla hjälpas åt med att förhindra huliganism och rötägg. Vi är många som kan se efter varandra, många som bara vill uppleva fotboll på plats & stötta sitt lag.

Hur ska vi då göra med rötäggen? Well, en start är väl att litegrann hålla koll på folk. Ser ni någon som är väldigt berusad? Eller som det verkar ha varit i detta fallet, hög på droger, säg ifrån! Hitta någon som du kan säga "Du, denna personen hör inte hemma här" till. Det hjälper kanske inte mycket, men det är en start.

Klubben får ta sitt ansvar vad gäller säkerhet, det är ingenting vi supportrar kan rå för, men vi kan försöka hjälpa dom en bit på traven.

Nu menar jag absolut inte att vi ska stå & leta efter idioter hela matchen, självklart inte! Vi är där för fotboll & sång. Men om vi skulle se någon, då är det dags att agera! Ser ni vem som tänder bengaler? Kastar in föremål? Gör något åt det! Ja, ni kommer få flera av hans vänner på er, men vi är 6000 på ståplats, och vi är en familj.

En familj. Alla har rötägg i sin familj. Men det betyder inte att man hatar denne människa för det. Man försöker istället hjälpa dom att klättra, att bli en bättre person. Det är så vi måste jobba inom supporterkulturen nu. Det krävs mycket från oss, vi måste bevisa vad vi vill stå för.

Just nu skrattar hela Sverige åt oss. Men detta hände EN gång. (jag räknar inte med knallskottet i supercupen då det inte fick några konsekvenser). En gång av flera 1000 potensiella gånger.

Malmö FF presenterade en ny tränare går. Rikard Norling. Välkommen till Sveriges största klubb! Välkommen till en arena med de bästa supportrarna i landet. Välkommen till familjen.

Klubben gick igenom en förändring, en ny tränare innebär nya rutiner & nya fräsha idéer.

Det är dags att vi supportrar gör en förändring, att vi får nya rutiner & fräsha idéer.

Jag vill se en förändring, jag vill inte att något sånt här någonsin ska få förstöra igen. Jag vill hjälpa till, vill hjälpa andra att hjälpa. Vi ska visa att pyroteknik & framförallt våld inte hör hemma i fotbolls sammanhang. Vi ska visa ännu en gång att Swedbank Stadion är en plats där alla är välkommna, oavsett ålder, kön eller färg på hjärtat.

Se det ljusa i mörkret, nu har vi en chans att bli ännu bättre!


För övrigt, finns det något annat lag som kan stoltsera sig med ett sånt här underbart tifo? Tvivlar starkt på det!
Ingen himmel e så blå som min!

Jag ligger här brevid en sovande Max och funderar litegrann över de senaste 30 timmarna av mitt liv. (om min trötta hjärna inte räknat fel). För 30 timmar sen stod jag och 24000 andra personer på Swedbank stadion för att se en otrolig fotbollsfest. Dags för derby, alla var taggade, även spelarna. Det sjöngs högt på läktarplats, det spelades trevlig underhållande fotboll, allt gick som det skulle. I minut 30 gör HIF mål. Där brister det för en människa. En jubelidiot som bestämmer sig för att kasta in en smällare bakom det gästande lagets målvakt. Han sätter sig på huk, alla antar att han får ont i örat av smällen. Sen är det en annan person, personen som just nu är den mest hatade i Malmö stad (enligt facebook). Han tar sig förbi publikvärdar, vandrar in på plan för att gå fram till HIFs målvakt för att klappa på axeln. Självklart blir han sedan bortförd. Matchen avbryts, efter 30 spelade minuter. Det som skulle blivit en folkfest blev istället ett massövergrepp. För det är så jag känner det. Det är så få personer som kan förstöra så mycket. De känns som att någon förgripit sig på mig, det känns smutsigt och jag skäms. Att vara MFFsupporter har alltid känts som ett privilegium, nu känns det bortkastat. Hela sverige skrattar åt oss, trots att det var 1 (eller 2, han som kastade bangern är ute identifierad) som förstörde allt. Alla blir dragna över en kant. Alla vi som står på ståplats varje match för att sjunga och stötta våra blå pågar, nu är vi alla huliganer som inte vill annat än att slåss. Det är tråkigt, att bli förknippad med en kille bara för att man råkar ha ståplatskort. Jag har gått på fotboll i 8 år nu. Alltid stått på norra stå. Visst vet jag att det finns många rötägg, många som inte förstår allvaret i våld eller pyroteknik. Men det finns fler som är som mig. Är där för att stötta sitt lag, sjunga och ha kul. Gör som jag, ta avstånd från våld och pyroteknik redan idag! / Steph. (som sagt, ligger i sängen och funderar. Skriver inlägget via Max iphone. Hjärnan kokar över efter styrelsemöte och mycket tankar. Ha gärna överseende med detta).

Jag hade en skitjobbig vinter. Jag mådde inte så bra som jag trodde att jag gjorde, eller ville ge sken av iaf. Jag visste att det var något inom mig som gjorde ont hela tiden, som gnagde och inte ville låta mig vara. Men jag försökte ignorera det in till det sista. Det bröt ut i januari. jag hann knappt känna på det ordentligt. Jag träffade Max och jag måste säga att jag mår bra. Jag mår jättebra.

Men det är fortfarande något som gnager. Jag vet att det är det. Men jag vägrar känna efter, jag VILL inte känna efter. Jag mår ju bra! Kan jag inte bara få må bra då?

Men jag vet att det är något som är fel. Jag är inte mig själv.

Jag vill kunna känna att jag vill ta kameran och gå ut en runda med mig själv och musik, eller med någon. Och när jag väl har kameran med mig så vill jag kunna känna att jag faktiskt tar bra bilder. Jag vill kunna bry mig om mina vänner och inte känna mig tyngd av att lyssna på dom. Jag vill kunna ge dom den hjälp jag alltid kunnat ge dom. Men jag kan inte det, jag orkar inte det och jag vet inte varför. Det gör ont i mig att veta att jag inte gör någonting för att visa mina vänner hur mycket dom betyder för mig. Men jag vet inte hur jag ska göra när jag inte ens orkar ta tag i mig själv.

Jag mår bra, jag är lycklig. Lyckligare än jag varit på mycket mycket länge.

Men någonting är fel och jag vet inte vad..

Förlåt att jag inte är Stephanie.

Detta dödar mig! DÖDAR!
Jag kan inte fatta vad fan jag har gjort. Jag är den dummaste, mest idiotiska människan i världshistorien. Jag sa till Jonna att jag är en större idiot än Hitler. Visst har jag inte dödat miljoner människor, men jag har sårat killen jag älskade mer än vad jag ens kan förklara.

Jag klarar inte detta. Mitt samvete dödar mig och samma gör saknaden. Jag förstår inte varför?! VARFÖR gjorde jag så? Jag är så jävla dum. Jag äter inte, jag dricker inte & jag kan inte tänka på annat. När jag väl lyckas komma bort från ämnet och tänka på något annat så håller det i sig i 10 sekunder, sen tänker jag på det igen. Jag vet att jag precis var ute på en promenad, men jag kan inte minnas var jag gick eller vad jag gjorde. Jag vet att jag färgade håret igår, men jag minns inte tiden som jag gjorde det. Jag vet om att jag spenderade hela gårdagen med Jonna & Ena, men jag minns inte vad vi pratade om eller vad vi skrattade åt. För ja, jag skrattar. Jag har haft kul, men jag minns inte vad som var kul.

Mitt liv är verkligen i tusen bitar. Tiotusen bitar. Jag lever inte. Jag har visserligen inte provat länge, men detta är jobbigt. Det dödar mig, det gör mig helt tom.

Jag kan inte ens gråta. Jag grät inatt. Minns inte hur länge. Men det är det enda. Jag kan inte gråta hur mycket jag än vill.

Jag är så ledsen över att jag förstörde allt. Jag vet inte ens hur jag ska börja säga förlåt.
Men, förlåt.

jag saknar dig

Jag kan inte tänka rätt, kan inte agera rätt & jag kan inte känna rätt.
Allt inom mig är en enda röra & min hjärna är bara gröt.

Ja, hösten har ju kommit med stora steg. Träden är gula istället för gröna, det regnar mer än vad det är sol & termometern står oftare på under 10 grader än över. Nackdelen med att bo i Malmö är också blåsten som kommer från kusten. FY vad kallt det blir =( .

Med hösten kommer också den berömda "höstdepressionen" som många får. Jag känner av den. Mycket. Tror jag. Jag vill nog inte ens känna efter hur mycket jag faktiskt känner av den. Jag vet att jag inte riktigt vill gå upp på morgonen. Jag ser inte riktigt färgerna & den vacka höstsolen. Jag vill se det, för jag älskar det. Men, jag kan inte. Ett tecken på hur jag känner är att jag inte tagit ett enda foto med min kamera sen i juli. JULI! Det är för fan 3 månader sen. Min kamera är nästan dammig!

Men så finns det ljusglimtar. Jag & Jonna tog en promenad idag. Det var lite småruskigt, men inte så fasansfullt kallt. Det regnade, men inte sådär överdrivet mycket. Vi bestämde oss dock för att hoppa i vattepölar på vägen hem. Snacka om att vara 20 respektive 21 år ;) haha! Men kul var det! Kallt också för den delen -.- Det första vi gjorde när vi kom hem var att ställa oss i duschen och få lite värme :P

Det är också den av de få riktigt bra stunderna jag haft på ett tag. Visst ar jag kännt någon sots glädje. Med Jonna, Ena, Pålle, Micki. Jag känner glädje när jag pratar med Flo. Men, inte så som jag gjorde idag. Den där fåniga, överdrivna glädjen. Den som jag kände hela sommaren. Som faktiskt funnits där var & varrannan dag. Så som den ska vara.

Jag saknar det.

Bah. Never mind. Hoppa i vattenpölar är kul. & kallt. SOM FAN! haha!
Puss.

Jag har flera gånger satt mig vid datorn för att skriva. Antingen bara här i bloggen, eller i ett dokument. Jag vill skriva, känna hur orden flödar ur mig utan stopp. Känna hur mina känslor beskrivs med exakt rätt ord, så att andra faktiskt kan sätta sig in i det. Men, jag kan inte..

Jag har börjat försöka skriva ner allt i block, med papper & penna. Det funkar inte heller. Det enda som kommer ut på pappret är de där eviga blommorna som jag alltid ska rita när jag inte riktigt vet vad jag ska göra med pappret eller när jag koncentrerar mig.. Jag tror jag har fått det från mamma, för hennes anteckningar brukar se likadana ut som mina ^___^.

Hur som helst. Skriva. Berätta. En historia i ord, känslor i bokstäver. Jag vill kunna skriva som jag gjorde förr. Gåtfulla men ändå talande. Ett par rader som beskrev exakt det jag kände just då. Åh, jag vill kunna skriva så igen..

Ibland undrar jag nästan om jag tappade allt sånt när jag faktiskt blev tvungen att bearbeta känslorna. När jag "fixade" dom innan jag skrev ner dom. Guess that's the reason. Kanske.

Bah, i dono. Nu säger jag godnatt!

Jag är trött. Så jävla trött. Jag ursäktar redan nu för mycket svordommar, mycket invecklat & argt inlägg.

Jag är förbannad. Helt jävla totalt förstörd. Detta funkar fan inte. Det har gått nästan 4 år & jag mår fortfarande såhär. Jag är inte knäckt av det längre, men jag är fan inte frisk. Jag är förbannad & trött på att skiten fortfarande tar upp en sådan stor del av mitt liv. Jag är förbannad över att de fortfarande tar över mina drömmar, att jag fortfarande inte riktigt vet var jag är på väg. Frammåt eller bakåt?

Jag har kämpat så jävla länge med detta. Jag har försökt att leva, försökt att inte låta det gå överstyr. Jag har kämpat & kämpat, gråtit & sovit dåligt. Jag har pratat om det, jag har drömt om det men ändå lyckats göra en dag värt att leva. Jag har levt med detta i nästan 4 år. Jag har kommit en bit på vägen. 4 år är ingenting om man jämför med hur långt livet är. Men det känns som en fucking evighet!

Jag är trött på att kämpa. Jag orkar inte gråta mer. Jag ger upp om jag drömmer. Jag vill inte prata om det längre, jag är trött på att få svar som "du är stark", "det kommer ordna sig", eller den som nästan är värst "jag vet inte vad jag ska säga". Jag vet att det inte finns så mycket man kan säga & jag har aldrig någonsin begärt mer än att ni ska lyssna på mig. Men jag är trött på dom där jävla svaren. Jag önskar att det fanns någon, en enda person, som visste exakt vad dom ska säga, visste de rätta svaren. Förmodligen lär det aldrig hända, men man kan väl önska?

& nej, jag tänker inte försöka hitta en ny psykolog. Hon jag gick hos är det för sent för nu, hon har bara hand om upp till 20 åringar. Nu måste jag betala för en psykolog, & jag orkar faktiskt inte försöka hitta en som faktiskt lyssnar & hjälper mig. Det tar tid att hitta "den rätta" psykologen. Nej, jag får vara min egen psykolog. Det är ändå bara jag som förstår hur jag mår, hur jag känner.

Jag är arg, förbannad, krossad, sårad, ännu mer förbannad. Jag kan inte släppa det. Jag har aldrig kännt denna ilskan inom mig förut. Visst har jag varit arg över det, men fan inte på detta viset. Jag vet inte vad jag är mest förbannad över. Mig själv eller det som hänt. Jag är förbannad på mig själv för att jag låter det påverka mig såhär mycket, fortfarande! Jag är förbannad för att jag inte riktigt tar tag i det ordentligt.

Jag är förbannad för att jag låter drömmarna påverka min dag. Förbannad för att min dåliga sömn påverkar mitt humör. Arg som satan för att jag inte riktigt orkar kämpa längre. Jag bara, låter det vara. & det gör mig arg. Jag har för fan nästan gett upp helt med att försöka! Fan alltså. Jag är bara så jävla trött..

Fitta.

Jag har rätt så mycket tankar. Känslor. Minnen.

Never look back. Jo, idag ska jag faktiskt göra det!

Dagen började med att jag vaknade. Jonna väckte mig. När jag väl vaknat och tänkt efter en stund, så inser jag vad det är jag drömt om. Det var inte kul att minnas. Det kändes så fel, men ändå så rätt. För ska jag vara ärlig så känns det som att det var HAN som gjorde det. Efter vad han sagt och gjort mot mig, så känns det som att det han gjort, är värre än det dom gjorde mot mig.

Sen har jag träffat Theo idag. Det var trevligt, vi satt och kollade fotbollen tillsammans. När han stack så kollade jag igenom min bilddagbok lite snabbt. Såg en text jag la ut för snart 2 år sen. Om min klass. Om hur jag hade svikit dom och hur jag önskade att dom förlät mig. Men, den enda jag svek var faktiskt mig själv. Va fan! Har jag varit så svag att jag sett till andra, som egentligen inte brydde sig om mig, före mig själv?

Visst, jag älskade min klass, mycket! Det var den bästa klassen jag någonsin gått i. Men jag har, nu i efterhand, fått erfara att ingen av dem kände samma sak om mig. Förutom Jonna. Och möjligtvis Theo då. Resten hör ju aldrig av sig. Visst, jag hör inte heller av mig, men det är nog mycket för att jag är så osäker. Eller, för att det känns som att dom gått vidare.

Jag är inte riktigt på topp nuförtiden. Jag har svårt för att veta vem jag ska lita på, vem jag kan vara nära. Jag har svårt att veta vem jag kan prata med, vem jag kan vara 100% ärlig mot. Jag har svårt att veta vad människor tycker, eller tänker om mig. Jag bryr mig egentligen inte speciellt mycket. Men det tär på mig. Att veta att han har sagt en sådan sak, han, av alla människor! Den sista människan jag någonsin skulle tro. Det gör att man har svårt för att veta om andra också tycker så. Eller tänker så. Det gör det väldigt svårt för mig att veta vem jag kan lita på. Jag vill lita på människor, det har alltid varit lite av ett motto, "ge människor en chans". Förbrukar dom din tillit så är dom inget att ha ändå. Men man ska alltid ge folk en chans. Jag kan inte det längre.

DU har skadat mig. DU har skadat personen jag är. DU har gjort att Stephanie Lindhe har försvunnit. Krupit in i ett skal. Och vem vet när hon kommer ut igen? För just nu, är jag bara ett skal.

Och det värsta av allt; Jag saknar dig.

Bajs.

(ja, sjukt osammanhängande och oförståeligt, deal with it!)

Jag börjar bli trött på detta nu.

Jag har haft en underbar helg. Fint väder och jag har haft fin människor kring mig. Men jag har ändå känns mig som en skit på två ben. Rent ut sagt. I lördags när vi kom hem från grillfesten så bröt jag ihop totalt på sängen. Grät i minst en timme. Tur jag har Jonna ♥.

Jag trodde jag hade släpt det. Släpt denna människan. Men så fort jag fick reda på allt och kände hur jävla ont det gjorde så kom människan tillbaka i mitt liv. Jag vill inte känna såhär, jag vill kunna säga att jag inte bryr mig. "Det är inget som rör mig i ryggen". Men det göt det. Det gör ont Riktigt jävla ont. Och det känns som att jag är i 1.000.000 bitar. Jag orkar inte det mer, jag vill släppa taget.

Sen känns det som att jag förlorat en av de viktigaste människorna i mitt liv, för att jag flyttat till Malmö.. Och en annan väldigt viktig människa.. Jag vet inte hur, men jag lyckas skämma bort människor just nu..

Men mest är jag så jävla sönder. Har ont överallt och vill egentligen inte gå upp på morgonen. Men jag gör det. Och jag har roligt och får fina dagar. Men kvällarna är outhärdliga. Stunderna när jag är ensam. Ändå vill jag bara vara ensam mest hela tiden. (eller egentligen inte, för om jag är ensam så tänker jag för mycket. Om jag är med någon så har jag roligt!)

Jag hatar att må såhär. Bra men ändå dåligt. Det är riktigt jävla skit jobbigt! God damned.. I need a hug.


Jag vill visa er en låt som jag lyssnar på konstant. Den får mig att bli ledsen, men ändå inte. hah..




Just det, det är Heartless, ni vet den där låten med Kanye West. Fast detta är med William Fitzsimmons. Mycket bättre tycker jag!

Puss

Jag tänker för mycket igen. För mycket ångest, paranoid, panik. You name it. Jag kan inte sluta undra, sluta känna. Det känns så fel att tänka på det, men på något vänster kan jag inte låta bli! Jag känner för mycket negativt just nu, jag antar att det är därför jag tänker så mycket på det. Kanske för att jag är ute så mycket också. Jag älskar att vara ute, det är inte det. Men när jag går ensam blir jag så rädd. Tänk om jag möter dom? Om dom hoppar på samma buss som mig, eller ser dom på en uteservering.. Samtidigt blir jag rädd. Tänk om jag inte känner igen dom? Tänk om jag träffar nytt folk och dom är med där? Skulle jag känna igen dom? Skulle dom känna igen mig? Åh! Jag blir galen på att inte ha raka svar.

Jag vill inte tänka på detta. Jag vill inte känna som jag känner. Och jag är så dum att jag skriver det här istället för att prata med någon av alla mina underbara vänner om det. Men sen är jag inte den som pratar, jag skriver hellre.. Det vet mina vänner om också. Och dom som bryr sig tillräckligt läser min blogg, och vet exakt vad jag pratar om.

Jag har kännt såhär i några dagar nu. Och jag känner mig väldigt stressad av att känna detta. Av att tänka på det. Jag går runt och spänner mig hela tiden, går runt och är irriterad och bitter. Det finns stunder då jag inte tänker på det, då jag är helt avslappnad och känner mig trygg. Sen kommer det stunder av svaghet, när jag bara vill gräva ner mig under jorden. Stunder av hat, av rädsla. Stunder av panik och hjärtklappning.

Sen har jag underbara stunder. När jag skrattar, mår bra och känner mig hel. Stunder jag är med mina vänner. Jonna ♥, som får mig att skratta hela tiden, får mig att verka galen! (gaaaaalen) Pålle, som alltid vill hitta på något och som får mig att må bra. Och många andra som bara finns där, kanske inte hela tiden, men dom dyker alltid upp när det behövs. Mina vänner, som alltid får mig att le, skratta. Se det positiva. Jag vet att det är så det ska vara. Men ibland får jag svaga stunder, dagar ibland.

Jag är stark. Jag klarar mig.
Med hjälp av mina vänner!

It's just one of those days..

I en hel vecka har jag gått och varit smått nervös. Idag har jag varit så nervös att jag nästan velat spy. När det var en timme kvar satt jag på spikar.