Hopp tack?
ibland snurrar allting. Allting känns mörkt.
& även om jag har underbara människor runt mig,
finns det ingenting som gör det ljusare.
Det finns dagar som är ljusare, dagar som går precis perfekt.
När man slipper tänka, slipper oroa sig.
Dom dagarna är bra, & dom blir fler.
Dagar som är mörka, mörka som natten.
Det är dagar som aldrig tar slut.
Dagar när man bara vill ligga i ett mörkt rum & aldrig öppna ögonen.
Men samtidigt vill man vara bland alla underbara människor,
bland all vardag.
Men vill inte blunda, vill inte tänka.
Dagar då man bara vill försvinna.
Då man undrar om man verkligen behöver leva.
Man ser ett slut, & det är nära.
Jag vet alltid att jag inte ska tänka så.
Men jag kan inte hjälpa det.
Vill man inte mer så vill man inte.
Eller, rättare sagt, ORKAR man inte.
Det har gått över 1 år. & jag drömmer fortfarande om det.
Får fortfarande flashbacks.
Jag känner fortfarande av vad som hände.
Jag kan knappt göra vissa saker ibland, just för att jag gått igenom detta.
Ibland vill jag bara kräkas & svära så jävla äcklad jag blir av MIG SJÄLV.
Jag vet att allt är fel.
Ingenting borde vara såhär, & ingenting borde kännas såhär.
Jag orkar inte mer.
Snart, orkar jag inte mer.
Ja, jag tar tabletter just därför.
Post traumatiskt stress syndrom kallas det.
Jippi, nu har jag en psykisk sjukdom ovanpå allt.
& tabletterna vill inte hjälpa. Visst jag vet att det ska ta sin tid mm.
Men jag ORKAR inte vänta!
Jag vill bli bra nu :(
Ge mig hopp & tro.
Ge mig styrka.
Ge mig kärlek.
Jag kommer behöva all er hjälp.
Även om jag inte ber om den, så behöver jag den.
Mer än någonsin.
För detta, klarar jag verkligen inte ensam längre.
Tack till er som läste.
Det jag egentligen vill säga med denna texten är väl mest att jag känner mig ensam & svag. Att det finns många olämpliga tankar i mitt huvud just nu. & att det finns vissa hemligheter vissa människor egentligen borde få reda på. Men jag kan inte, vågar inte säga vad det är eller hur det är. Jag vågar inte berätta mina hemligheter. & jag vågar absolut inte be er om hjälp.
förlåt.
& även om jag har underbara människor runt mig,
finns det ingenting som gör det ljusare.
Det finns dagar som är ljusare, dagar som går precis perfekt.
När man slipper tänka, slipper oroa sig.
Dom dagarna är bra, & dom blir fler.
Dagar som är mörka, mörka som natten.
Det är dagar som aldrig tar slut.
Dagar när man bara vill ligga i ett mörkt rum & aldrig öppna ögonen.
Men samtidigt vill man vara bland alla underbara människor,
bland all vardag.
Men vill inte blunda, vill inte tänka.
Dagar då man bara vill försvinna.
Då man undrar om man verkligen behöver leva.
Man ser ett slut, & det är nära.
Jag vet alltid att jag inte ska tänka så.
Men jag kan inte hjälpa det.
Vill man inte mer så vill man inte.
Eller, rättare sagt, ORKAR man inte.
Det har gått över 1 år. & jag drömmer fortfarande om det.
Får fortfarande flashbacks.
Jag känner fortfarande av vad som hände.
Jag kan knappt göra vissa saker ibland, just för att jag gått igenom detta.
Ibland vill jag bara kräkas & svära så jävla äcklad jag blir av MIG SJÄLV.
Jag vet att allt är fel.
Ingenting borde vara såhär, & ingenting borde kännas såhär.
Jag orkar inte mer.
Snart, orkar jag inte mer.
Ja, jag tar tabletter just därför.
Post traumatiskt stress syndrom kallas det.
Jippi, nu har jag en psykisk sjukdom ovanpå allt.
& tabletterna vill inte hjälpa. Visst jag vet att det ska ta sin tid mm.
Men jag ORKAR inte vänta!
Jag vill bli bra nu :(
Ge mig hopp & tro.
Ge mig styrka.
Ge mig kärlek.
Jag kommer behöva all er hjälp.
Även om jag inte ber om den, så behöver jag den.
Mer än någonsin.
För detta, klarar jag verkligen inte ensam längre.
Tack till er som läste.
Det jag egentligen vill säga med denna texten är väl mest att jag känner mig ensam & svag. Att det finns många olämpliga tankar i mitt huvud just nu. & att det finns vissa hemligheter vissa människor egentligen borde få reda på. Men jag kan inte, vågar inte säga vad det är eller hur det är. Jag vågar inte berätta mina hemligheter. & jag vågar absolut inte be er om hjälp.
förlåt.
Din åsikt
Postat av: Sheena
Jag vet hur det är att leva med ångest, den djupa och okända sorgen, de där sömnlösa nätterna, de där mörka stunderna i livet .. och jag hoppas att ditt hopp kommer dyka upp snart.
Om det är till ngn hjälp har jag en del gamla inlägg om just ångest, där jag beskriver den och hur jag vill bearbeta den, som du kan läsa. Jag brukar bli lätt i kroppen då jag ser att ngn annan sitter i samma sits som mig, så du kan ju alltid testa om det kanske kan funka på dig med?
Önskar dig all lycka iaf ..
Trackback
