Jag önskar att du kunde se. Kunde se hur mycket jag verkligen behöver dig. Önskar att du kunde se hur jävla mycket du betyder för mig. Se hur jag känner såfort jag är ifrån dig eller inte får prata med dig. Jag önskar att du kunde se hur krossad jag blir varje gång jag tänker tanken att förlora dig..

Jag vill aldrig det babe. Aldrig någonsin! Jag vet såklart att ingenting varar föralltid, men det kan väl vara länge? Det ska ju vara du & jag. SÅ ska det vara! Det säger alla. Ingen Steph utan Alex. Ingen Alex utan Steph.

Nej, det håller inte på att ta slut, men jag vill bara att han ska förstå. Vill att han ska känna samma sak för mig. (vilket jag tror & hoppas) Jag vill att han ska förstå hur jävla mycket jag älskar honom.

Det går visserligen inte att förklara på något sätt. Men jag ville iaf försöka. Det gick kanske inte så bra, men whatever. Ni fattar nog att han betyder sjukligt mycket för mig. Min älskade Alex :*

Jag orkar inte med min familj just nu. Mamma är stressad som aldrig förr, pappa blir bara surare & surare för varje jävla dag. Bröderna blir störigare & bråkigare för varje dag som går. Vilket resultertar i att alla blir sura på varandra & att vi inte kan ha en normal vardag. Visserligen brukar vi inte ha det, men så normal som möjligt menade jag nu. Sedan resulterar det i att jag blir något mittemellan. Sitter i mitten & är helt tyst. Vågar inte säga något? orkar inte göra det värre? Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag är tyst. Men jag orkar bara inte känna såhär. & pappa blir fan sur på minsta lilla skit sak. FAN DÅ! Smäller i dörrar, slänger saker efter sig, väsnas vad han än gör. Palla det då. & bröderna är stirriga, kan inte vara stilla eller tysta, bråkar för minsta lilla jävla skit sak. Mamma sitter först helt tyst, suckar, säger någon snävig kommentar till pappa & sen skäller hon så mycket på bröderna att hon börjar gråta.

& där sitter jag. Önskar att allt bara kunde sluta. Försöker komma på något att säga för att lätta på situationen. Men när jag väl säger något är det redan försent. Ingen lyssnar eller så bryr dom sig inte speciellt mycket om vad jag säger. Det brukar sluta med att jag sitter på mitt rum, i mörkret, tänker, kanske gråter & lyssnar på vad som händer där nere. Orkar inte med det längre bara. Det känns så jävla deppigt att vara hemma. Alltid. Det är inte kul att vara hemma längre. Min familj är inte som den brukade vara. Vad hände? :/

Cyklade förbi där idag.. Med hela familjen. Jag ville egentligen bara hoppa av cykeln, lägga mig på marken & bryta ihop. Precis så kändes det. Exakt! Men jag kunde inte. Jag var tvungen att hålla tillbaka det. Jävla pissmög. Min mage gör ont, mitt hjärta slår fittigt hårt, jag vill bara sova & allt känns så jävla meningslöst just nu.

Allt är inte meningslöst, & allt låter så jävla deppigt just nu. men just nu känns allt deppigt. Ingenting just nu kan få mig att må en gnutta bättre. Inte ens A tror jag. Jag vet inte. Skit samma. Dra fan.

Förlåt för alla svordomar & all deppig info, men jag var tvungen att skriva av mig. Bajskorv!
(skrivet 19/10)

Peace
/S