It's everything.
Varför är det så svårt att bli arg? Det är en sak som jag stör mig på duktigt mycket. Jag vill kunna bli arg. Kunna säga exakt det jag vill säga & det jag verkligen känner. Jag vill kunna säga till henne att detta inte funkar. Att jag försöker ta tag i allt. Försöker att fixa mitt liv så mycket jag bara kan. Men det är fan inte lätt när jag har det som jag har det. & jag behöver hennes hjälp. Men jag vågar inte säga det. Vågar inte säga att allt känns skit. Jag är så jävla feg! FEGIS!
Sen känns det inte rätt att säga ifrån. För jag har aldrig sagt ifrån, aldrig klagat på något. Jag har alltid bara stått ut med det som har varit. Alltid bara stått ut med vad dom gjort & sagt.
Låg vaken halva natten & snackade med Honom. Vi pratade om just detta. jag VILL säga ifrån. Jag VILL ge henne något att tänka på. Men jag kan inte. Jag vågar inte... FAN! Helvete. Det hade blivit bättre för MIG om jag hade sagt ifrån & sagt exakt hur jag känner. Men jag vet att hon hade blivit sårad & mått ännu sämre. Så det kommer väl sluta med att jag, som vanligt, håller allt inom mig, mår sämre & sedan bryter ihop & vågar inte säga varför. ALLTID samma sak.
Strunt samma.
Tänkte på en sak inatt. Jag är egentligen jävligt ensam. Det finns ytterst få personer som verkligen vet. Vet hur det är, eller vet hur jag har det. Påriktigt. Jag borde blivit skådespelare. SÅ jävla bra som jag är på att hålla masken. På att bara le & försöka se glad ut. Visst, ingen klagar.. Men jag gör. Jag mår inte bra av det längre. Men jag är så fruktansvärt rädd för att visa allt. För att blotta mig. Rädd för vad folk ska tro & tycka om mig. Jag är rädd för att bli utanför.
& FAN vad jag vill kunna berätta för någon. Berätta exakt vad som hände. Exakt hur det kändes & exakt vad jag kände efteråt. Men ingen vill, eller orkar lyssna. & det finns ingen jag skulle klara av att berätta för. Fan, jag kommer ju bara göra att dom mår "dåligt" & dom skulle fan kolla var jag var & vad jag gjorde hela tiden. Iaf den som jag vill berätta för. Jag vet att den personen skulle reagera så. & det är synd.
Nu får jag avsluta detta.
Peace
/S.
Sen känns det inte rätt att säga ifrån. För jag har aldrig sagt ifrån, aldrig klagat på något. Jag har alltid bara stått ut med det som har varit. Alltid bara stått ut med vad dom gjort & sagt.
Låg vaken halva natten & snackade med Honom. Vi pratade om just detta. jag VILL säga ifrån. Jag VILL ge henne något att tänka på. Men jag kan inte. Jag vågar inte... FAN! Helvete. Det hade blivit bättre för MIG om jag hade sagt ifrån & sagt exakt hur jag känner. Men jag vet att hon hade blivit sårad & mått ännu sämre. Så det kommer väl sluta med att jag, som vanligt, håller allt inom mig, mår sämre & sedan bryter ihop & vågar inte säga varför. ALLTID samma sak.
Strunt samma.
Tänkte på en sak inatt. Jag är egentligen jävligt ensam. Det finns ytterst få personer som verkligen vet. Vet hur det är, eller vet hur jag har det. Påriktigt. Jag borde blivit skådespelare. SÅ jävla bra som jag är på att hålla masken. På att bara le & försöka se glad ut. Visst, ingen klagar.. Men jag gör. Jag mår inte bra av det längre. Men jag är så fruktansvärt rädd för att visa allt. För att blotta mig. Rädd för vad folk ska tro & tycka om mig. Jag är rädd för att bli utanför.
& FAN vad jag vill kunna berätta för någon. Berätta exakt vad som hände. Exakt hur det kändes & exakt vad jag kände efteråt. Men ingen vill, eller orkar lyssna. & det finns ingen jag skulle klara av att berätta för. Fan, jag kommer ju bara göra att dom mår "dåligt" & dom skulle fan kolla var jag var & vad jag gjorde hela tiden. Iaf den som jag vill berätta för. Jag vet att den personen skulle reagera så. & det är synd.
Nu får jag avsluta detta.
Peace
/S.
Din åsikt
Trackback
