Visst, det är mänskligt. Mänskligt att göra fel, känna sig nere & må dåligt. Men låt mig fråga en sak då. Varför känner man sig skyldig, & varför mår man bara sämre? Det känns som att man gör ett brott genom att stanna hemma, just för att ens psyke inte klarar av det vissa dagar. Man mår bara sämre av att veta att "fan, nu stannar jag hemma igen & missar en hel dag..." Men alltså, allvarligt talat. Hur mycket missar man på en dag? Dessutom, så hade jag missat lika mycket om jag hade varit i skolan. För vaknar man i vetskap om vad man drömde precis innan man vaknar & om man vet att det man drömde faktiskt har hänt fucking verkligheten, då orkar man fan inte med en hel dag i skolan.

Så, min dag har mest bestått av sängliggande, huvudvärk & mys. Det behövde jag verligen idag. Möjligen hade jag kunna slippa huvudvärken, men resten var myyyyys.

Jag förstår bara inte hur jag ska kunna gå vidare. Bara liksom, putta det åt sidan & säga "fan, jag kan ju inte gå tillbaka & ändra på vad som hände, jag måste bara fösöka leva så normalt så möjligt." sure, jag lever väl så normalt så möjligt med tanke på omständigheterna. Men jag fattar bara inte varför jag fortfarande ska drömma om det jävla helvetet. Det börjar kännas lite i kroppen nu. Att det var ett år sen. Ett jävla år sen hela mitt liv raserades. Allt bara försvann. Hela livet passerade mig på 20 minuter. För längre tid än så tar det inte att förstöra en människas liv. 20 minuter. Tänk på det en stund. Det är snart ett år sen all min värdighet försvann. Allt mitt självförtroende. Allt jag hade byggt upp för att vara en lycklig människa. Det bara försvann. POFF så var det borta.
Jag försöker, men det gör ont. så fruktansvärt ont...

Nu ska jag inte snacka massa gojja. Jag har ju folk som stöttar mig. Typ, familjen & Han. & det finns folk, som jag knappt lägger märke till som skulle gjort allt för att jag skulle vara den där skrattande flickan som alltid hade ett leende på läpparna. Är det inte märkligt? Att folk man knappt känner skulle göra mycket för en? Jag börjar visserligen komma tillbaka till den skrattande flickan jag en gång var. Hon som alla kunde komma ihåg genom att någon sa "ja, men hon som alltid skrattar" eller "hon som alltid ler". & folk tyckte om det. Folk sa alltid "shit, det borde finnas fler som dig, som vågar le", eller "fan, du har sjukt fint leende". Folk tyckte om mig. Folk såg upp till den skrattande flickan. Efter dom 20 minuter som raserade min framtid har folk inte kännt igen mig. Dom frågar alltid hur det är, & träffar man någon på en fest som man inte har träffat på ett tag så får man alltid höra "åh, det är du som alltid skrattar & som älskar att prata. Men fan vad tyst du är ikväll". Det är ledsamt. Men jag försöker komma tillbaka.

Jag ska bli den skrattande, pratglada flickan som alltid har ett leende på läpparna.
Har ni hört ordspråket "om du möter en människa utan ett leende, ge henne ditt"
That's what I'm going to do.

Peace
/S.