Jag undrar hur det känns att bli lämnad efter 20 år.
Det är så det är just nu. Mina föräldrar ska skiljas, för er som inte visste. Fick reda på det i början av december.

Jag vet egentligen inte själv vad jag ska tycka eller tänka om det. Det kom egentligen inte som en överraskning, men man blir ju såklart ledsen. Det var vår sista julafton idag. Jag har ingen aning om hur nästa år blir. Kommer vi fira tillsammans, eller på varsitt håll?

Just nu känner jag mig riktigt svag. Jag känner att jag måste klara allt, jag måste må bra. Men jag gör nog inte riktigt det. Eller ja. Jag mår ju inte dåligt över seperationen, men det känns lite småtugnt. Ungefär som "varför ska allt dåligt hända i december".

Men jag vet att jag klarar mig. Jag måste bara bearbeta allt först. Jag gråter över det, ja. Men mest för att jag tänker på min familj. På pappa, som förmodligen inte mår sådär jättebra just nu. 20 år är lång tid, & 3 barn med.Sen tänker jag på mina bröder, eller iallafall Kevin. Han har tagit det värst. & mamma såklart. Jag är så jävla orolig över vad som ska hända med henne. Kommer hon ha råd att bo ensam? Jag vet att jag kommer klara mig oavsett vad som händer, jag har Alex & hans familj, jag vet att jag kan komma dit när jag vill & att jag är välkommen såfort det blir jobbigt hemma. Men vad ska hända med de andra 4? Vad ska hända med katterna? Ska dom bo med mamma eller pappa? För dom ska fan inte bo var för sig! Det kommer jag personligen se till.

Det finns så mycket tankar kring "vad ska hända...", & jag har inte ett enda svar. Det enda jag vet är att våra nuvarande hyresvärdar (också pappas chef) kommer fixa varsin lägenhet. Det var en stor lättnad att få reda på det. Tack som fan! Men annars vet jag ingenting, absolut ingenting. & det är nog det som är jobbigast tror jag.

Äh, jag ska inte tjata mer om det nu. Nu vet ni, & ni vet också att jag mår bra men har några frågetecken att reda ut. Ni behöver inte vara oroliga för mig.

Satt precis på balkongen & rökte. Plötsligt kom allt upp. 2 år. Jag minns julen 2006. Jag var nog den allra tacksammaste människan den julen. Jag älskade att vi var allihopa & hade det så jävla mysigt i vårt lilla lilla vardagsrum som vi hade i huset. Jag kommer ihåg hur mycket jag uppskattade hela min familj. De gav mig glädje & hopp den julen. Det tackar jag dom för. Jag kommer aldrig att glömma december 2006. Det var den bästa julen i mitt liv. Jag kommer heller aldrig glömma januari 2007, den värsta månaden i hela mitt liv. Jag önskar inte ens min värsta fiende en sådan månad.

Ville bara skriva av mig lite.
Ta hand om er,
& kom ihåg att familjen är alltid det som kommer stå er närmst & hjälpa er i ur & skur.

Glöm aldrig att ingen kan älska er

så mycket som era föräldrar gör.