Jag vill hoppa på någon. Hoppa & stampa till den blöder & vrålar av smärta. Jag vill slå på någon, så hårt så att mina fingrar bryts. Jag vill gråta & skrika & jag vill rivas & bitas.

Det finns så jävla mycket ilska i mig just nu! Jag vill skjuta någon & trampa i deras blod. Jag vill strypa någon & höra deras sista andetag! Jag orkar inte längre ha ilskan i mig. Jag vill få ut den på något sätt, men hittar ingen väg.

Jag vet egentligen inte hur länge jag haft denna ilskan i mig. Känner nästan aldrig av den. Men ibland bubblar det upp som om jag blev en vulkan. Jag vill explodera. Men det känns som om det sitter ett lock högst upp som hindrar vulkanen från ett utbrott.

Det känns som att hjärtat går isönder. Som att mina lungor spricker. Det känns som att mina armar inte har några ben & det känns som att min hud fräts upp innifrån. Det känns som att hjärnan kokar över & slutar fungera, känner mig helt tom. Jag känner mig svag & orkar inte lyfta ett finger eller lyssna på ord. Jag orkar inte ens titta.

Just nu känns det bara som att jag har så fruktansvärt mycket ilska som vill ut ur mig, gråta vill jag. Men jag kan inte. Usch, jag vill verkligen gråta! Varför går det inte? Jag känner mig så svag inombords, så ensam. Känner mig liten & klen. Jag orkar inte känna mig som en parasit längre!

Jag orkar inte länge vara stark. Orkar inte tänka på allt annat. Vill bara ligga helt stilla & göra ingenting. Jag känner mig som en svag liten bebis som inte vet någonting om livet, trots allt jag fått genomgå. Jag vill inte heller att någon ska tycka synd om mig. Folk verkar alltid tro att man måste tycka synd om en människa som fått genomgå det här. Guess what, jag vill inte att ni ska tycka det minsta lilla synd om mig! Det får mig att känna mig ännu mer svag. Jag vill inte ha er uppmärksamhet för att ni ska tycka synd om mig, jag vill ha er uppmärksamhet för att ni ska kunna förstå!

Förlåt för att jag var tvungen att avreagera mig.