Det känns som att mitt liv går i spillror. Känner mig som nagellack som flagnar av nagel för nagel. Känner mig sprucken, hjälplös & ensam. Känner mig så fruktansvärt förvirrad & förbisedd. Jag vill kunna prata om allt detta, men det går inte. Har legat brevid människan som jag kan prata mest med nu i 1 timme, men inte kunnat säga ett ord om hur jag faktiskt mår idag. Jag känner mig äcklig, nästan grotesk. Jag vill duscha & skrubba bort allt mitt skinn. Typ byta skinn, så som ormar gör. Jag vill klia mig överallt, för det känns som att jag är smutsig. Jag vill kunna försvinna. Bara en liten stund. Försvinna från alla känslor, alla tankar. Jag vill inte tappa alla känslor. Men det hade varit skönt att bara för en liten stund, kunnat vara riktigt riktigt lycklig! Jag vill inte känna mig deprimerad längre. Jag orkar inte med att aldrig kunna vara riktigt glad. T.om när jag känner mig riktigt glad & sprudlar av glädje så finns det något som gnager. Något som sitter där i någon del av hjärnan & bara tittar ut & säger "hallå, du kan inte vara glad! Du är en olycklig flicka!" Ungefär iaf. Jag vill inte känna så längre. Jag vill kunna vara bra i skolan igen, kunna intressera mig för vissa saker, så som jag gjorde förr! Jag vill kunna få beröm för det jag gör, inte få höra "när tänker du lämna in det eller det?"  Jag vill kunna plugga, kunna koncentrera mig i skolan, men det går inte! Jag försöker varje jävla dag, men det går fan inte! Jag kan inte heller koncentrera mig på småsaker. Ibland har jag skitsvårt att koncentrera mig på ett samtal t.ex. Kan säga va hur många gånger som helst. Inte för att jag hör dåligt, utan för att jag lyssnar dåligt. Jag kan helt enkelt int ekoncentrera mig på samtalen ibland. Som i skolan, igen. Kan inte koncentrera mig på genomgångarna. & det är endå viktigt.

Jag vill känna mig glad, & jag vill kunna koncentrera mig på saker. Vill vara bra på något. Men det enda jag är bra på är att röka, sitta vid datorn & må allmänt piss. & det är knappast det jag vill vara bra på. Jag vill vara bra på att skriva, som i svenska. Jag vill kunna vara bra på att få ideer, så som till affisher & till film eller liknande. Jag vill vara bra på att hitta information. Så som jag var innan. Men det går inte längre..

Funderar på att förklara för min mentor att jag har post traumatisk stress syndrom & att jag har svårare för vissa saker än vad andra har. Men samtidigt vill jag inte. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig eller veta vad som faktiskt har hänt. Inte lärare iaf. Jag vill inte få betyg efter hur jag mår, jag vill få betyg efter vad jag prestrerar.

Jaja. jag vet egentligen inte var jag vill komma med detta inlägget, som vanligt när jag skriver massa strunt. Jag ville bara skriva av mig lite.

Peace
/S