Ibland känns det som att vissa glömmer bort. Glömmer bort vad som hänt, känns som att vissa glömmer bort att jag inte mår så jävla bra. Det känns som att vissa snackar om saker som jag inte vill lyssna på. Inte för att det har hänt idag, men det har hänt. Det finns dom som kan prata om "det" utan att tänka på att jag kanske är lite känslig mot det. Visst, man kan ju inte alltid tänka på hur jag ska ta allt, men lite kan man väl tänka?..

Jag vet att jag är känslig, men jag kan inte hjälpa det. Varje gång jag hör det ordet så känns det i hela kroppen. Jag får ont, blir nästan panikslagen. Känner mig kallsvettig, får svårt att både prata & andas. Det känns som att jag ska svimma, blir yr & illamående. Är det normalt att känna så? Är det meningen att jag ska känna så? Eller är jag bara helt fel..

Ibland känns det som att mina känslor & mina tankar kring det är helt off. Att allt jag känner eller tänker är helt fel, att ingen annan som gått igenom samma sak känner eller tänker samma saker. Det känns ibland som att jag är annorlunda. Som att jag tar det mycket hårdare än andra. Är jag verkligen så svag? Kan det verkligen vara så att trots att jag är en stark människa som brukar klara det mesta, för en gångs skull är riktigt svag? Jag tycker inte om den känslan. Känslan av att känna sig svag, hjälplös. Känna sig helt jävla meingslös.

Ingenting känns bra just nu. Det enda stället där jag känner mig trygg & säker är hemma hos Alex. Där känner jag mig trygg, känns inte som att någon iaktar eller förföljer mig där. Men överallt annars känns det så. Som om någon tittar på mig, hela tiden! Jag vet ju självklart att det inte är så. Men det känns alltid som att någon kan titta på mig genom fönstret, eller t.om titta på mig när jag duschar. Jag fantiserar om att någon har satt kameror i speglarna jag tittar mig i, att den/dom kan se mig. FAN FAN FAN! Jag hatar det!

Men, som psykolog Laila sa till mig igår : det låter som att du är väldigt deppressiv. Så som du förklarar ditt beteende & dina tankar så verkar du vara mycket deprimerad. Men du är stark som endå orkar med vardagen, & sålänge du gör det så är det ingen större fara.
Så jag får försöka fortsätta gå till skolan & ha rutiner. Men det är jobbigt. Jag kan inte koppla av på tåg eller bussar längre. Innan kunde jag somna på tåget till skolan.. Nu sitter jag mest som på nålar. Inget kul alls..

Förlåt för ett skit deppigt inlägg, men kände att jag ville skriva av mig.

Peace
/S