Fråga mig inte varför. Men jag ligger & nötar Westlife. (tror ni inte mig så kolla min last.fm! Lucky__ eller här sidan om!) Jag gråter t.om. Känner mig litegrann som en liten flicka igen.. Olyckligt kär & tror att hela världen hatar en & att hela världen rasar bara för att en pojke inte tycker om mig.
Tragiskt, men så var det ju.

Men tänker jag efter på hur mitt liv ser ut just nu, i denna stund, så längtar jag tillbaka. För på den tiden visste man inte vad problem var. Visste inte någonting. Visste ju knappt vad sex var när jag var 12!

Jag vill slippa tänka sådana här tankar, bara ibland. Jag vet att jag alltid kommer ha det i bakhuvudet, jag har accepterat det! Men varför, varför måste tankarna komma fram när jag är ensam, mitt i natten, när ingen annan är vaken? Alltid, varenda jävla gång! Bad timing huh?.

Jag vill inte känna den där brännande känslan i bröstet, vill inte känna hur klumpen växer & växer. Jag vill inte känna hur hela kroppen värker av minnen. Orkar inte minnas alla bilder, alla röster, alla dofter. Jag har ingen lust att känna allt igen.

 Inte när jag är ensam.

Jag vill tänka på något positivt. För mitt liv är mestadels positivt just nu. Men så kommer det stunder, ibland dagar, t.om veckor, när jag inte kan se det som är bra. Ser bara det dåliga, minns bara det som gör ont.

Hur ska man komma över det?