Denna kvällen har varit fruktansvärt jobbig, känsomässigt. Min tatuering säger "never look back" men ändå är det de enda jag gör. Fan. Skulle kanske behövt psykologtiden idag iaf? Skit samma. Det löser sig.

Önskar bara att jag inte blev så känslomässigt instabil dom dagar jag tänker på det lite mer. Önskar att jag kunde tänka på det utan att känna den skulden jag känner för att jag mår dåligt. Önskar att jag kunde se det som en erfarenhet mer istället som en sak att skämmas för & känna avsky. Jag vill kunna prata om det utan att känna att jag kommer bli ett nervvrak. Vill kunna läsa om det i tidningarna utan att känna vrede & hat blandat med att jag äcklas & förfäras. Jag hatar det! Jag hatar dom.

Just nu är jag ett känslomässigt vrak.

Jag kan skratta & ha skitkul ena minuten & sedan gråta i nästa minut. Jag kan känna mig hungrig ena minuten sen vill jag inte äta någonting alls. Jag är röksugen men orkar inte resa mig för att röka. Fan! Jag känner riktigt instabiliteten ta över mig! Jag känner mig sexuellt frustrerad, vill inte mycket annat än ha sex, men samtidigt inte. Det finns för mycket kopplingar. Men jag vet att jag skulle må bättre av sex. Jag vill bara inte riskera att må ännu sämre.

Jag pallar fan inte ha det såhär varje gång jag inser detta.

Nu är det dags för hårdhanskar. Det samma gäller med att prata om det. Har blivit sämre på det igen.. Jag ringer ingen, pratar inte ut med någon.

Hjälp mig?

/S