Jag är trött. Så jävla trött. Jag ursäktar redan nu för mycket svordommar, mycket invecklat & argt inlägg.

Jag är förbannad. Helt jävla totalt förstörd. Detta funkar fan inte. Det har gått nästan 4 år & jag mår fortfarande såhär. Jag är inte knäckt av det längre, men jag är fan inte frisk. Jag är förbannad & trött på att skiten fortfarande tar upp en sådan stor del av mitt liv. Jag är förbannad över att de fortfarande tar över mina drömmar, att jag fortfarande inte riktigt vet var jag är på väg. Frammåt eller bakåt?

Jag har kämpat så jävla länge med detta. Jag har försökt att leva, försökt att inte låta det gå överstyr. Jag har kämpat & kämpat, gråtit & sovit dåligt. Jag har pratat om det, jag har drömt om det men ändå lyckats göra en dag värt att leva. Jag har levt med detta i nästan 4 år. Jag har kommit en bit på vägen. 4 år är ingenting om man jämför med hur långt livet är. Men det känns som en fucking evighet!

Jag är trött på att kämpa. Jag orkar inte gråta mer. Jag ger upp om jag drömmer. Jag vill inte prata om det längre, jag är trött på att få svar som "du är stark", "det kommer ordna sig", eller den som nästan är värst "jag vet inte vad jag ska säga". Jag vet att det inte finns så mycket man kan säga & jag har aldrig någonsin begärt mer än att ni ska lyssna på mig. Men jag är trött på dom där jävla svaren. Jag önskar att det fanns någon, en enda person, som visste exakt vad dom ska säga, visste de rätta svaren. Förmodligen lär det aldrig hända, men man kan väl önska?

& nej, jag tänker inte försöka hitta en ny psykolog. Hon jag gick hos är det för sent för nu, hon har bara hand om upp till 20 åringar. Nu måste jag betala för en psykolog, & jag orkar faktiskt inte försöka hitta en som faktiskt lyssnar & hjälper mig. Det tar tid att hitta "den rätta" psykologen. Nej, jag får vara min egen psykolog. Det är ändå bara jag som förstår hur jag mår, hur jag känner.

Jag är arg, förbannad, krossad, sårad, ännu mer förbannad. Jag kan inte släppa det. Jag har aldrig kännt denna ilskan inom mig förut. Visst har jag varit arg över det, men fan inte på detta viset. Jag vet inte vad jag är mest förbannad över. Mig själv eller det som hänt. Jag är förbannad på mig själv för att jag låter det påverka mig såhär mycket, fortfarande! Jag är förbannad för att jag inte riktigt tar tag i det ordentligt.

Jag är förbannad för att jag låter drömmarna påverka min dag. Förbannad för att min dåliga sömn påverkar mitt humör. Arg som satan för att jag inte riktigt orkar kämpa längre. Jag bara, låter det vara. & det gör mig arg. Jag har för fan nästan gett upp helt med att försöka! Fan alltså. Jag är bara så jävla trött..

Fitta.