I know a place where we can hide.
Jag har rätt så mycket tankar. Känslor. Minnen.
Never look back. Jo, idag ska jag faktiskt göra det!
Dagen började med att jag vaknade. Jonna väckte mig. När jag väl vaknat och tänkt efter en stund, så inser jag vad det är jag drömt om. Det var inte kul att minnas. Det kändes så fel, men ändå så rätt. För ska jag vara ärlig så känns det som att det var HAN som gjorde det. Efter vad han sagt och gjort mot mig, så känns det som att det han gjort, är värre än det dom gjorde mot mig.
Sen har jag träffat Theo idag. Det var trevligt, vi satt och kollade fotbollen tillsammans. När han stack så kollade jag igenom min bilddagbok lite snabbt. Såg en text jag la ut för snart 2 år sen. Om min klass. Om hur jag hade svikit dom och hur jag önskade att dom förlät mig. Men, den enda jag svek var faktiskt mig själv. Va fan! Har jag varit så svag att jag sett till andra, som egentligen inte brydde sig om mig, före mig själv?
Visst, jag älskade min klass, mycket! Det var den bästa klassen jag någonsin gått i. Men jag har, nu i efterhand, fått erfara att ingen av dem kände samma sak om mig. Förutom Jonna. Och möjligtvis Theo då. Resten hör ju aldrig av sig. Visst, jag hör inte heller av mig, men det är nog mycket för att jag är så osäker. Eller, för att det känns som att dom gått vidare.
Jag är inte riktigt på topp nuförtiden. Jag har svårt för att veta vem jag ska lita på, vem jag kan vara nära. Jag har svårt att veta vem jag kan prata med, vem jag kan vara 100% ärlig mot. Jag har svårt att veta vad människor tycker, eller tänker om mig. Jag bryr mig egentligen inte speciellt mycket. Men det tär på mig. Att veta att han har sagt en sådan sak, han, av alla människor! Den sista människan jag någonsin skulle tro. Det gör att man har svårt för att veta om andra också tycker så. Eller tänker så. Det gör det väldigt svårt för mig att veta vem jag kan lita på. Jag vill lita på människor, det har alltid varit lite av ett motto, "ge människor en chans". Förbrukar dom din tillit så är dom inget att ha ändå. Men man ska alltid ge folk en chans. Jag kan inte det längre.
DU har skadat mig. DU har skadat personen jag är. DU har gjort att Stephanie Lindhe har försvunnit. Krupit in i ett skal. Och vem vet när hon kommer ut igen? För just nu, är jag bara ett skal.
Och det värsta av allt; Jag saknar dig.
Bajs.
(ja, sjukt osammanhängande och oförståeligt, deal with it!)
Jag vet att jag kanske inte är så duktig på att visa det ibland. Men just nu betyder du allt för mig, och det gör ont i mig att du inte mår bra. Och det är inget som du ska få dåligt samvete för, för det visar bara hur mycket jag älskar dig.
Och även om det är så jävla mycket enklare sagt än gjort så försök fokusera på det som gör dig glad. Flo gör dig glad, Jag hoppas att jag gör dig glad, lite iaf. Skratta extra högt åt fisar, och grisa dig extra mycket åt allt jag tolkar sexuellt. Det hjälper dig kanske inte. Men du mår bättre för tillfället. Och just nu är det dom små stunderna du måste leva för, och lev för längtan till paris, och längtan tills Flo kommer hit. Det kommer gå snabbt <3 I promise.
Jag älskar dig så ofantligt ofantligt overkligt mycket. Och jag vet seriöst inte var jag hade varit om jag inte hade haft dig de senaste tre månaderna. Jag älskar dig Stephanie Lindhe. Även om du känner att du inte är dig själv just nu, så kommer jag älska dig. Skal or no skal. Du betyder allt.
