Jag har kommit jävligt långt. Jag mår mycket bättre, jag sover mycket bättre & jag lever mycket bättre. Jag har fått ett helt annat perspektiv på livet. Har fått en helt annan inställning till livet. Dagar då det är mindre bra, försöker jag göra bra genom vänner och fint sällskap. Varför sitta ensam hemma och deppa när man kan vara ute med folk & skratta?

Jag vet att jag kan vara väldigt känslig & ha dåliga dagar. Men vem har det inte så? Jag vet att mina vänner har dåliga dagar. Att mina vänner kan vara känsliga. Dom vet att jag hjälper dom, & jag vet att dom hjälper mig. När jag behöver det. Jag hoppas även att dom vet att jag uppskattar det så mycket! Även om jag är sämst på att visa det, eller ens utnyttja deras vilja att hjälpa mig. Jag är er evigt tacksam. Det är ni som får mig att vilja fortsätta andas.

Tiden går snabbt, ändå går den så långsamt. 3 & ½ år är jävligt lång tid egentligen. Men om man jämför med hela livet, så är det ingenting!

Det enda jag undrar är när mardrömmarna ska försvinna. & när skuldkänslorna ska försvinna. Börjar tröttna en del på dom. Och jag har börjat tröttna på att vara rädd för mörker, att vara paranoid och att tro att någon följer efter mig när jag är ute och går ensam.
Men det är väl sånt jag får leva med antar jag.

Jag har ett bra liv. Jag trivs med mitt liv. Iaf med mitt välbefinnande.
Jag har nog aldrig mått såhär bra innan.

Det finns några namn jag vill nämna. Några som har hjälpt mig lite lite extra, även fast de kanske inte vet om det.

Jonna, Ena, Mamma, Pappa, Kevin, Jesper, Anju, Sara, Alex, Layla(fd psykolog), Simon, Jesper(fd lärare), Pålle.

OBSERVERA; Jag har inte tagit i någon speciell ordning och jag har inte tagit med alla som någonsin hjälpt mig. De som står med här är personer som gjort det där lilla extra, något som jag minns att de har ställt upp eller bara funnits där som min livslina. Jag tackar er, och alla andra som inte står med här ovan. TACK!

♥