Jag hade en skitjobbig vinter. Jag mådde inte så bra som jag trodde att jag gjorde, eller ville ge sken av iaf. Jag visste att det var något inom mig som gjorde ont hela tiden, som gnagde och inte ville låta mig vara. Men jag försökte ignorera det in till det sista. Det bröt ut i januari. jag hann knappt känna på det ordentligt. Jag träffade Max och jag måste säga att jag mår bra. Jag mår jättebra.

Men det är fortfarande något som gnager. Jag vet att det är det. Men jag vägrar känna efter, jag VILL inte känna efter. Jag mår ju bra! Kan jag inte bara få må bra då?

Men jag vet att det är något som är fel. Jag är inte mig själv.

Jag vill kunna känna att jag vill ta kameran och gå ut en runda med mig själv och musik, eller med någon. Och när jag väl har kameran med mig så vill jag kunna känna att jag faktiskt tar bra bilder. Jag vill kunna bry mig om mina vänner och inte känna mig tyngd av att lyssna på dom. Jag vill kunna ge dom den hjälp jag alltid kunnat ge dom. Men jag kan inte det, jag orkar inte det och jag vet inte varför. Det gör ont i mig att veta att jag inte gör någonting för att visa mina vänner hur mycket dom betyder för mig. Men jag vet inte hur jag ska göra när jag inte ens orkar ta tag i mig själv.

Jag mår bra, jag är lycklig. Lyckligare än jag varit på mycket mycket länge.

Men någonting är fel och jag vet inte vad..

Förlåt att jag inte är Stephanie.