Jaha, allt ändrades så snabbt. JÄVLIGT SNABBT.
Helt plötsligt vill jag inte bli arg. För nu är jag glad. Jag vet att hon försöker, att hon vill göra det bättre. & det blir bättre. Det kommer bli bättre :D

Fan vad underbart.

Dock är jag sjuk som fan. vet inte vad det är som är problemet, men något är det. Om ni tänker er såhär, ibland när man reser sig upp för snabbt så blir man yr eller hur? Jag är så yr hela tiden! Kvittar vad fan jag gör :( dumma allt. & dumma läkaren som int evill ha tid till att kolla varför jag yrar.

Så, allt löser sig. & jag är yr. Men det kan jag överleva med.
Nu ska jag röka:)

Peace
/ S

Varför är det så svårt att bli arg? Det är en sak som jag stör mig på duktigt mycket. Jag vill kunna bli arg. Kunna säga exakt det jag vill säga & det jag verkligen känner. Jag vill kunna säga till henne att detta inte funkar. Att jag försöker ta tag i allt. Försöker att fixa mitt liv så mycket jag bara kan. Men det är fan inte lätt när jag har det som jag har det. & jag behöver hennes hjälp. Men jag vågar inte säga det. Vågar inte säga att allt känns skit. Jag är så jävla feg! FEGIS!

Sen känns det inte rätt att säga ifrån. För jag har aldrig sagt ifrån, aldrig klagat på något. Jag har alltid bara stått ut med det som har varit. Alltid bara stått ut med vad dom gjort & sagt.

Låg vaken halva natten & snackade med Honom. Vi pratade om just detta. jag VILL säga ifrån. Jag VILL ge henne något att tänka på. Men jag kan inte. Jag vågar inte... FAN! Helvete. Det hade blivit bättre för MIG om jag hade sagt ifrån & sagt exakt hur jag känner. Men jag vet att hon hade blivit sårad & mått ännu sämre. Så det kommer väl sluta med att jag, som vanligt, håller allt inom mig, mår sämre & sedan bryter ihop & vågar inte säga varför. ALLTID samma sak.

Strunt samma.

Tänkte på en sak inatt. Jag är egentligen jävligt ensam. Det finns ytterst få personer som verkligen vet. Vet hur det är, eller vet hur jag har det. Påriktigt. Jag borde blivit skådespelare. SÅ jävla bra som jag är på att hålla masken. På att bara le & försöka se glad ut. Visst, ingen klagar.. Men jag gör. Jag mår inte bra av det längre. Men jag är så fruktansvärt rädd för att visa allt. För att blotta mig. Rädd för vad folk ska tro & tycka om mig. Jag är rädd för att bli utanför.

& FAN vad jag vill kunna berätta för någon. Berätta exakt vad som hände. Exakt hur det kändes & exakt vad jag kände efteråt. Men ingen vill, eller orkar lyssna. & det finns ingen jag skulle klara av att berätta för. Fan, jag kommer ju bara göra att dom mår "dåligt" & dom skulle fan kolla var jag var & vad jag gjorde hela tiden. Iaf den som jag vill berätta för. Jag vet att den personen skulle reagera så. & det är synd.

Nu får jag avsluta detta.

Peace
/S.

Visst, det är mänskligt. Mänskligt att göra fel, känna sig nere & må dåligt. Men låt mig fråga en sak då. Varför känner man sig skyldig, & varför mår man bara sämre? Det känns som att man gör ett brott genom att stanna hemma, just för att ens psyke inte klarar av det vissa dagar. Man mår bara sämre av att veta att "fan, nu stannar jag hemma igen & missar en hel dag..." Men alltså, allvarligt talat. Hur mycket missar man på en dag? Dessutom, så hade jag missat lika mycket om jag hade varit i skolan. För vaknar man i vetskap om vad man drömde precis innan man vaknar & om man vet att det man drömde faktiskt har hänt fucking verkligheten, då orkar man fan inte med en hel dag i skolan.

Så, min dag har mest bestått av sängliggande, huvudvärk & mys. Det behövde jag verligen idag. Möjligen hade jag kunna slippa huvudvärken, men resten var myyyyys.

Jag förstår bara inte hur jag ska kunna gå vidare. Bara liksom, putta det åt sidan & säga "fan, jag kan ju inte gå tillbaka & ändra på vad som hände, jag måste bara fösöka leva så normalt så möjligt." sure, jag lever väl så normalt så möjligt med tanke på omständigheterna. Men jag fattar bara inte varför jag fortfarande ska drömma om det jävla helvetet. Det börjar kännas lite i kroppen nu. Att det var ett år sen. Ett jävla år sen hela mitt liv raserades. Allt bara försvann. Hela livet passerade mig på 20 minuter. För längre tid än så tar det inte att förstöra en människas liv. 20 minuter. Tänk på det en stund. Det är snart ett år sen all min värdighet försvann. Allt mitt självförtroende. Allt jag hade byggt upp för att vara en lycklig människa. Det bara försvann. POFF så var det borta.
Jag försöker, men det gör ont. så fruktansvärt ont...

Nu ska jag inte snacka massa gojja. Jag har ju folk som stöttar mig. Typ, familjen & Han. & det finns folk, som jag knappt lägger märke till som skulle gjort allt för att jag skulle vara den där skrattande flickan som alltid hade ett leende på läpparna. Är det inte märkligt? Att folk man knappt känner skulle göra mycket för en? Jag börjar visserligen komma tillbaka till den skrattande flickan jag en gång var. Hon som alla kunde komma ihåg genom att någon sa "ja, men hon som alltid skrattar" eller "hon som alltid ler". & folk tyckte om det. Folk sa alltid "shit, det borde finnas fler som dig, som vågar le", eller "fan, du har sjukt fint leende". Folk tyckte om mig. Folk såg upp till den skrattande flickan. Efter dom 20 minuter som raserade min framtid har folk inte kännt igen mig. Dom frågar alltid hur det är, & träffar man någon på en fest som man inte har träffat på ett tag så får man alltid höra "åh, det är du som alltid skrattar & som älskar att prata. Men fan vad tyst du är ikväll". Det är ledsamt. Men jag försöker komma tillbaka.

Jag ska bli den skrattande, pratglada flickan som alltid har ett leende på läpparna.
Har ni hört ordspråket "om du möter en människa utan ett leende, ge henne ditt"
That's what I'm going to do.

Peace
/S.

Okej, jag vet inte riktigt varför jag skriver detta inlägget, men det bara kom upp massa i huvudet.

Jag & han har legat & snackat en del ikväll. HA! Inget allvarligt eller så, utan bara småsnackat. Vi kom fram till en sak. EN sak. Jag föddes kåt. Allvarligt! Allt (nästan allt) jag säger kan tolkas sexuellt, nästan allt alla andra säger tolkar jag sexuellt & jag vill ha sex 24/7. Nästan iaf.

Jag & min lilla söta vän i skolan, stormarknad, som han så fint kallar sig :* kom fram till att vi bländar alla i skolan när vi går brevid varandra. Fatta hur jävla snygga vi är! Det är nästan lite småsjukt ;) Men ja, vad ska man säga. Vi kan ju inte direkt, hjälpa det :)

Börjar faktiskt bli lite nervös nu. Ska ju ta bilder i november. Sure, det är typ 2 månader dit, men vafan. Fatta att stå nästan helt naken framför en kamera. ok, inte helt naken liksom, men jag ska ha ett par überkorta jeans-shorts & en palestinasjal, som förhoppningsvis ska täcka brösten. Alltså, det kan nog bli riktigt hett, men samtidigt. Jag, utan kläder. Blööö...
.....

& sen vill jag nog avsluta detta inlägget med några vackra ord om mina kära klasskamrater.
FAN vad ni är underbara, hela jävla högen! Ni har verkligen fått mig att trivas totalt. Jag bryr mig verkligen inte om att gå upp tidigt på morgonen för att sedan åka till skolan, (som btw tar 1 & ½ timme). För jag vet att när jag kommer fram kommer jag endå ha så sjukt kul.
Ni är lätt bäst
Tack <3

& du, du är min ängel, sänd från ovan för att göra mitt liv till ett paradis. Det är verkligen vad du gör. Jag älskar dig, så otroligt mycket, A. Jag hoppas & tror verkligen att du förstår det. & jag vet, eller, jag känner på mig att detta är något som kommer hålla, om inte livet ut så iaf ett riktigt bra tag.
Jag får hoppas det iaf. För du är min number one!

Peace
/S.

Skolan är verkligen ingenting som man kan hoppa över.
Man måste verkligen gå dit. & även om det känns som att man verkligen verkligen inte orkar så måste man ju ta sig upp ur den varma sköna sängen på morgonen.

Ungefär så kändes det för mig imorse.
Jag sov hos denne underbara människa, & jag ville verkligen inte gå upp ur hans varma, otroligt sköna säng. Att han samtidigt låg & höll om mig gjorde ju inte saken så mycket bättre. Så jag låg kvar. Tänkte "äh vafan, jag kan komma lite sent till skolan." Men sen slog det mig att jag kunde verkligen inte bara skita i det. Jag måste klara detta! Så jag låg kvar i 40 minuter, sen var jag tvungen att dra mig själv upp ur sängen. Fy fan vad det inte kändes kul. Ville bara ligga kvar hos honom, & bara känna hur underbar han är.

Men i vilket fall som helst så gick jag upp, gjorde mig iordning & fick nästan ångest när jag skulle lämna honom. Men jag kände mig bättre av att veta att jag kommer hem till honom direkt efter skolan. Åh, det är så otroligt skönt att ha honom. Han ger mig verkligen allt som jag behöver & allt som jag vill ha. I love him! :*

Iaf, så känner jag att skolan går otroligt bra igen. Jag känner att jag VILL till skolan, att jag verkligen trivs! Det är jobbigt iofs, har svårt att sova & är jämt trött. Men jag vet att jag kan klara detta. Fy fan vad mycket jag trivs. Det finns så många underbara människor i klassen. I love it! :*

Så, det var väl egentligen det enda jag ville säga idag.
Bloggen är ny, I know. Men jag har skrivit innan & blir inte speciellt förvånad över några elaka eller snälla kommentarer.
Så, jag hoppas att ni får det kul :D

Peace
/S.