Jag önskar att du kunde se. Kunde se hur mycket jag verkligen behöver dig. Önskar att du kunde se hur jävla mycket du betyder för mig. Se hur jag känner såfort jag är ifrån dig eller inte får prata med dig. Jag önskar att du kunde se hur krossad jag blir varje gång jag tänker tanken att förlora dig..

Jag vill aldrig det babe. Aldrig någonsin! Jag vet såklart att ingenting varar föralltid, men det kan väl vara länge? Det ska ju vara du & jag. SÅ ska det vara! Det säger alla. Ingen Steph utan Alex. Ingen Alex utan Steph.

Nej, det håller inte på att ta slut, men jag vill bara att han ska förstå. Vill att han ska känna samma sak för mig. (vilket jag tror & hoppas) Jag vill att han ska förstå hur jävla mycket jag älskar honom.

Det går visserligen inte att förklara på något sätt. Men jag ville iaf försöka. Det gick kanske inte så bra, men whatever. Ni fattar nog att han betyder sjukligt mycket för mig. Min älskade Alex :*

Jag orkar inte med min familj just nu. Mamma är stressad som aldrig förr, pappa blir bara surare & surare för varje jävla dag. Bröderna blir störigare & bråkigare för varje dag som går. Vilket resultertar i att alla blir sura på varandra & att vi inte kan ha en normal vardag. Visserligen brukar vi inte ha det, men så normal som möjligt menade jag nu. Sedan resulterar det i att jag blir något mittemellan. Sitter i mitten & är helt tyst. Vågar inte säga något? orkar inte göra det värre? Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag är tyst. Men jag orkar bara inte känna såhär. & pappa blir fan sur på minsta lilla skit sak. FAN DÅ! Smäller i dörrar, slänger saker efter sig, väsnas vad han än gör. Palla det då. & bröderna är stirriga, kan inte vara stilla eller tysta, bråkar för minsta lilla jävla skit sak. Mamma sitter först helt tyst, suckar, säger någon snävig kommentar till pappa & sen skäller hon så mycket på bröderna att hon börjar gråta.

& där sitter jag. Önskar att allt bara kunde sluta. Försöker komma på något att säga för att lätta på situationen. Men när jag väl säger något är det redan försent. Ingen lyssnar eller så bryr dom sig inte speciellt mycket om vad jag säger. Det brukar sluta med att jag sitter på mitt rum, i mörkret, tänker, kanske gråter & lyssnar på vad som händer där nere. Orkar inte med det längre bara. Det känns så jävla deppigt att vara hemma. Alltid. Det är inte kul att vara hemma längre. Min familj är inte som den brukade vara. Vad hände? :/

Cyklade förbi där idag.. Med hela familjen. Jag ville egentligen bara hoppa av cykeln, lägga mig på marken & bryta ihop. Precis så kändes det. Exakt! Men jag kunde inte. Jag var tvungen att hålla tillbaka det. Jävla pissmög. Min mage gör ont, mitt hjärta slår fittigt hårt, jag vill bara sova & allt känns så jävla meningslöst just nu.

Allt är inte meningslöst, & allt låter så jävla deppigt just nu. men just nu känns allt deppigt. Ingenting just nu kan få mig att må en gnutta bättre. Inte ens A tror jag. Jag vet inte. Skit samma. Dra fan.

Förlåt för alla svordomar & all deppig info, men jag var tvungen att skriva av mig. Bajskorv!
(skrivet 19/10)

Peace
/S

Varför?
Det är fan den ständiga frågan. Ständiga frågan som aldrig får något jävla svar. Varför varför varför. JAG ORKAR INTE MED DEN JÄVLA FRÅGAN LÄNGRE! & jag orkar inte gråta varje jävla natt. Jag orkar inte gråta helt jävla ensam. Men såfort jag lyfter luren & ringer någon så säger jag något som jag egentligen inte ville säga & lägger på. Jag vill inte ha det så. Jag vill att någon jävel ska förstå att det är något som inte är rätt. Jag vill att någon enda jävla människa ska fråga mig hur det verkligen VERKLIGEN är. Inte det där vardagliga "hur är det idag?". Jag orkar inte med den frågan! Vad fan ska jag svara? Åh jo, det är skitbra. Låg uppe halva natten & grät. det är därför jag är så jävla trött. NEJ! Jag vill inte! VILL INTE!

Fan, kan inte någon bara visa att dom byr sig, iaf lite? Jag vet fan att ni bryr er, men ni visar inte det så som jag önskar. Visst, lite egoistiskt, men vafan. Endå. Ni vet fan hur jag mår rent psykiskt asså. Ni vet det! Men ni tänker aldrig på att det kanske är därför jag ringer. På att det kanske är därför jag har svårt att lägga på. Därför jag viskar eller att det är därför det är så sent.

Nej, ni tänker inte. & ni ska vara mina vänner. Ni förstår inte. Jag har visserligen inte bett er att förstå heller. Men ni kan väl iaf visa att ni bryr er? Visa det så att jag ser & förstår att ni bryr er. För även om jag vet att ni gör det så känns det inte så. Inte för tillfället iaf.. jävla piss skit.

Fan. Jag vet egentligen inte vilka som ska ta åt sig av detta, men ni vet väl vem ni är när ni läser det I guess. Men snälla, engagera er lite någongång. Bara någon enstaka jävla gång. Det skulle uppskattas..

Förlåt för min deppiga & egoistiska blogg idag, men idag är jag så sjukt jävla sliten & trött. & framförallt ledsen. På personer som betyder mest av allt. ALLT! Typ tack.



Peace
/S

Så var man här igen. När ingenting blir riktigt som man vill. En hel jävla dag.. Jag orkar inte med skolan, & sitter därför på massa andra sidor, som jag inte borde. Jag borde inte skriva detta heller. Men jag orkar bara inte. Jag har ingen som helst ork eller lust. Ingenting! Jag känner mig bara så jävla utmattat. Jag vill inte. VILL INTE MER! fan. Jag vill bara kunna känna det där stinget som jag kände när jag kom hit första dagen. Att jag verkligen skulle klara det. Att jag orkade. Men framförallt att jag ville.

Jag orkar bara inte känna den jävla pressen. Känna mig stressad för att jag vet att jag inte kommer klara av det. JAG VET JU DET! Men jag orkar heller inte göra något åt det. jag vill, fan asså. Allt kommer gå så sjukt mycket åt helvete. & jag vill inte det. jag vill få en bra & säkrad framtid. Men det kommer jag inte å om jag inte tar tag i allt nu!

men jag kommer inte göra det. Jag känner mig själv. Jag orkar inte. Inte just nu asså. Allt är så sjukt jobbigt. Just nu. Jag fattar bara inte. varför just nu?! Varför just jag?. Kanske skulle säga till min mamma att jag borde börja på dom där jävla pillerna. Helvets jävla piss skit! JAG VILL INTE! men om jag måste så måste jag ju.. Men jag vill inte. verkligen inte. FOlk som känner mig vet hur mycket jag hatar att ta tabletter. Knappt att jag vill ta värktabletter ens. Men fan. Vill jag må bra, vill jag få det bra & om jag vill kunna orka, så måste jag. FAN!


Det blir väl bättre sen.

Idag ska jag inte göra mycket mer än vara i skolan, sticka till lund & träffa S. Sen ska jag hem. Till lägenheten & äta, sen hem till det isigt kalla huset. FAN vad kallt där är nu.

Pease
/S





Back to the place where I belong,
And where your love has always been enough for me.

Varför ska allt vara så svårt? Så svårt att höra sanningen, så svårt att BERÄTTA sanningen. Varför är allt så svårt? & varför ska det göra så jävla ont att försöka? Försöka få allt att funka, försöka sova, äta & jobba i skolan. Varför ska det vara så svårt att vara trevlig mot alla? Det gör så jävla ont att bara försöka! Endå gör jag fan aldrig tillräckligt. Det kvittar hur mycket man försöker så är det någon som tycker att det är för lite. Alltid!

Ibland vill jag säga ifrån. Men så samtidigt känns det så jävla fel. Liksom, dom har ju rätt, varför ska jag då får en chans att säga till? Dom menar ju inget illa, dom vill bara tala om för mig vad som är bäst för mig. Jag vet att dom bara menar väl. JAG VET DET!

Men dom vet inte hur ont det gör. Vet inte hur jävla svårt det är. Jag vill, men kan inte. Jag vill, men orkar inte. Jag vill med jag har inte styrkan till det! Jag är så svag , så svag. Det finns så himla mycket som jag vill kunna, som jag verkligen önskar ! Men jag kan inte, orkar inte. Det gör för ont..

& jag får ont av allt jag hör om mig. Om dom säger "så kan du inte se ut" eller "vad fint !". Det kvittar. Jag får ont. Säger dom det mer negativa exemplet så gör det ont, för jag vill ju inte att dom ska säga så. Jag vill & får se ut precis som jag vill se ut! Men samtidigt vill jag inte att dom ska säga att det ser bra ut. Det känns så... Fel. För jag vet att jag ser bra ut, eller att det är fint. Det är ju på mig det sitter! Det är jag som har valt! Då tycker jag att det är fint & vill inte veta vad andra tycker. Visserligen är det kul att få komplimanger, men det känns så fel. Menar dom det? Tycker dom verkligen det? Usch, jag hatar min osäkerhet.. :/

Nu måste jag jobba med flash, men jag orkar inte. Minns typ ingenting, men jag måste..
Tyvärr.

& det gör ont.
Allt gör ont.
Förlåt.

Peace
/S.

Hur fan kan ni fortfarande jaga mig? Fortfarande finnas i mina jävla tankar? Jag orkar inte, jag orkar fan inte att ni ska finnas där när jag ska sova, när jag har somnat. Det kvittar tex hur jag än ligger, så påminns det om er. Hur mycket jag än vill tänka på att jag & A har det bäst, så går det inte. FÖR NI ÄR IVÄGEN!

Alltid samma jävla sak. Den 1a i varje månad. ALLTID! Ni är så jävla fucking helvete. FAN! Ni tar ju fan över mitt jävla liv, fortfarande! Jag orkar inte det!. Sure, folk säger till mig att jag ska försöka, försöka ta mig vidare & försöka att inte tänka på det. Men vet dom som säger något sånt hur fan det känns? Hur det känns att verkligen bli något så brutalt & fruktasvärt äckligt?! jag tror inte det.

För tro mig när jag säger att jag försöker. Jag försöker med all kraft jag har. Jag vill int etänka på det! Jag gör egentligen inte det speciellt ofta heller. Men när jag väl gör det så förstör det en hel jävla dag för mig. Det är det som känns mest. Hur dom fortfarande kan kontrollera mig såmycket. Trots att det som hänt är 10 månader tillbaka.

Ibland undrar jag om jag har svårt att släppa det dock. Ska det verkligen ta såhär lång tid? Är det jag som är konstig som bara tar cp länge på mig att komma över det? Fan, jag vet verkligen inte.

Men sånna dagar, då dom förstör, är en dag som idag. Jag vill inte vara nära någon! Inte känna att någon kan se mig. Jag vill bara vara helt jävla osynlig. Vill inte sätta mig på en buss med massa människor. Det känns precis som att dom kan se rakt in i mig. Se exakt vad jag tänker & exakt vad som har hänt. Eller så känns det som att alla vill göra så mot mig. Som att alla vet att jag är sårbar, alla vill att jag ska må skit.

Jag vet givetvis att det inte är så, men det är inte lätt att skjuta bort den tanken när man väl har fått den. Med andra ord så vill jag inte vara bland folk idag. Vill inte att någon ska prata medmig, ta på mig eller titta på mig.

Förlåt A, för inatt. Du vet att det inte var ditt fel. Jag kändemig bara så jävla äcklig. Jag vet att du bara vill mig väl.
Jag älskar dig, grattis på 5 månaderdagen babe <3

Peace
/S

Varför är det så svårt att bli arg? Det är en sak som jag stör mig på duktigt mycket. Jag vill kunna bli arg. Kunna säga exakt det jag vill säga & det jag verkligen känner. Jag vill kunna säga till henne att detta inte funkar. Att jag försöker ta tag i allt. Försöker att fixa mitt liv så mycket jag bara kan. Men det är fan inte lätt när jag har det som jag har det. & jag behöver hennes hjälp. Men jag vågar inte säga det. Vågar inte säga att allt känns skit. Jag är så jävla feg! FEGIS!

Sen känns det inte rätt att säga ifrån. För jag har aldrig sagt ifrån, aldrig klagat på något. Jag har alltid bara stått ut med det som har varit. Alltid bara stått ut med vad dom gjort & sagt.

Låg vaken halva natten & snackade med Honom. Vi pratade om just detta. jag VILL säga ifrån. Jag VILL ge henne något att tänka på. Men jag kan inte. Jag vågar inte... FAN! Helvete. Det hade blivit bättre för MIG om jag hade sagt ifrån & sagt exakt hur jag känner. Men jag vet att hon hade blivit sårad & mått ännu sämre. Så det kommer väl sluta med att jag, som vanligt, håller allt inom mig, mår sämre & sedan bryter ihop & vågar inte säga varför. ALLTID samma sak.

Strunt samma.

Tänkte på en sak inatt. Jag är egentligen jävligt ensam. Det finns ytterst få personer som verkligen vet. Vet hur det är, eller vet hur jag har det. Påriktigt. Jag borde blivit skådespelare. SÅ jävla bra som jag är på att hålla masken. På att bara le & försöka se glad ut. Visst, ingen klagar.. Men jag gör. Jag mår inte bra av det längre. Men jag är så fruktansvärt rädd för att visa allt. För att blotta mig. Rädd för vad folk ska tro & tycka om mig. Jag är rädd för att bli utanför.

& FAN vad jag vill kunna berätta för någon. Berätta exakt vad som hände. Exakt hur det kändes & exakt vad jag kände efteråt. Men ingen vill, eller orkar lyssna. & det finns ingen jag skulle klara av att berätta för. Fan, jag kommer ju bara göra att dom mår "dåligt" & dom skulle fan kolla var jag var & vad jag gjorde hela tiden. Iaf den som jag vill berätta för. Jag vet att den personen skulle reagera så. & det är synd.

Nu får jag avsluta detta.

Peace
/S.

Visst, det är mänskligt. Mänskligt att göra fel, känna sig nere & må dåligt. Men låt mig fråga en sak då. Varför känner man sig skyldig, & varför mår man bara sämre? Det känns som att man gör ett brott genom att stanna hemma, just för att ens psyke inte klarar av det vissa dagar. Man mår bara sämre av att veta att "fan, nu stannar jag hemma igen & missar en hel dag..." Men alltså, allvarligt talat. Hur mycket missar man på en dag? Dessutom, så hade jag missat lika mycket om jag hade varit i skolan. För vaknar man i vetskap om vad man drömde precis innan man vaknar & om man vet att det man drömde faktiskt har hänt fucking verkligheten, då orkar man fan inte med en hel dag i skolan.

Så, min dag har mest bestått av sängliggande, huvudvärk & mys. Det behövde jag verligen idag. Möjligen hade jag kunna slippa huvudvärken, men resten var myyyyys.

Jag förstår bara inte hur jag ska kunna gå vidare. Bara liksom, putta det åt sidan & säga "fan, jag kan ju inte gå tillbaka & ändra på vad som hände, jag måste bara fösöka leva så normalt så möjligt." sure, jag lever väl så normalt så möjligt med tanke på omständigheterna. Men jag fattar bara inte varför jag fortfarande ska drömma om det jävla helvetet. Det börjar kännas lite i kroppen nu. Att det var ett år sen. Ett jävla år sen hela mitt liv raserades. Allt bara försvann. Hela livet passerade mig på 20 minuter. För längre tid än så tar det inte att förstöra en människas liv. 20 minuter. Tänk på det en stund. Det är snart ett år sen all min värdighet försvann. Allt mitt självförtroende. Allt jag hade byggt upp för att vara en lycklig människa. Det bara försvann. POFF så var det borta.
Jag försöker, men det gör ont. så fruktansvärt ont...

Nu ska jag inte snacka massa gojja. Jag har ju folk som stöttar mig. Typ, familjen & Han. & det finns folk, som jag knappt lägger märke till som skulle gjort allt för att jag skulle vara den där skrattande flickan som alltid hade ett leende på läpparna. Är det inte märkligt? Att folk man knappt känner skulle göra mycket för en? Jag börjar visserligen komma tillbaka till den skrattande flickan jag en gång var. Hon som alla kunde komma ihåg genom att någon sa "ja, men hon som alltid skrattar" eller "hon som alltid ler". & folk tyckte om det. Folk sa alltid "shit, det borde finnas fler som dig, som vågar le", eller "fan, du har sjukt fint leende". Folk tyckte om mig. Folk såg upp till den skrattande flickan. Efter dom 20 minuter som raserade min framtid har folk inte kännt igen mig. Dom frågar alltid hur det är, & träffar man någon på en fest som man inte har träffat på ett tag så får man alltid höra "åh, det är du som alltid skrattar & som älskar att prata. Men fan vad tyst du är ikväll". Det är ledsamt. Men jag försöker komma tillbaka.

Jag ska bli den skrattande, pratglada flickan som alltid har ett leende på läpparna.
Har ni hört ordspråket "om du möter en människa utan ett leende, ge henne ditt"
That's what I'm going to do.

Peace
/S.