Just nu känns ALLT bajs. Fråga mig inte varför men allt känns bara som meningslöst arbete. "jag har tagit mig långt" nej, det känns faktiskt inte alls så. Jag känner mig egentligen inte mycket bättre än vad jag gjorde för 5 månader sen. Så vad hände liksom? Ska jag inte kunna må bättre av mig själv? Genom människor omkring mig eller genom att försöka vara stark? Nej, helt plötsligt ska jag inte klara det utan hjälp. Visst, jag kan erkänna att jag inte är så jävla stark, & framförallt inte nu. Men medicin? Vem vill NÅGONSIN gå så långt? Inte jag iaf. Jag förstår ju att jag behöver det.. Men jag vill inte behöva det!

Jag vill kunna må bra utan andras hjälp. Jag vill kunna vara stark & gå vidare. Vafan, hur ska jag klara mig resten av livet om det kommer en motgång? Visserligen HOPPAS jag att det inte kommer komma en sånhär omvändning igen.. Men man vet ju aldrig. Hur ska jag då klara mig?

Åh, orkar inte tänka på allt mer.

Jag saknar min baby. Saknar honom så ini helvete. & jag vet inte varför. Eller jo, klart jag vet varför men liksom.. Saknaden har aldrig varit såhär stor innan. Nu på sista tiden saknar jag honom såfort jag inte är med honom. Jag klarar helt enkelt inte av att inte ha honom omkring mig. Helt plötsligt klarar jag inte av att inte vara med honom. Orden "jag kan inte leva utan dig" har en halv betydelse här. För det känns som att allt bara försvinner. Lusten att vilja göra något, orken att göra det som behövs, viljan att få saker & ting gjorda. Jag vill inte ha det så. Visserligen bevisar det bara ÄNNU mer hur mycket denna jävla människan betyder för mig. Men jag vill inte vara BEROENDE av honom. & jag vill verkligen inte kväva honom. För just nu känns det som att det är det jag gör.

Säg ifrån isf baby. Jag älskar dig & vill aldrig förlora dig! Det kommer bli bättre, JAG kommer bli bättre. Om du vill stötta mig <3


Vet egentligen inte vad jag ville få ut av detta inlägget.. Antar att jag bara behövde skriva av mig lite.. Jag känner på mig att jag får en lååååååååång natt framför mig.. Inte kul :( Måste verkligen verkligen till både matten & praktiken. (matten har jag förmodligen redan failat STARKT i.) Sjukt pinsamt att komma till praktiken imorgon btw. Inte varit där sen i onsdags. Innan dess var jag borta på tisdagen. Hela veckan innan det försov jag mig, minst en halvtimme sen varje dag, & första veckan var jag bara där på måndagen. JIPPI FÖR ATT JAG ÄR BÄST!
Måste jag må såhär dåligt?
Snälla hjälp mig NU TACK!

Peace
/S

Så har han åkt hem. Jag ville inte. Inte alls.. Kunde han inte bara fattat att jag ville att han skulle stanna? Kunde han inte frågat mig? FAN! Jag behöver dig baby! Jag behöver dig så sjukt mycket just nu.. Fattar inte det.. Hafy honom fö rmig själv hela jävla helgen, endå är det NU när han har åkt som jag behöver honom mest. Har aldrig ALDRIG gråtit av att lämna av honom innan. Men idag var jag t.om tvungen att sätta mig ner på vägen hem.. FAN! Jag ville att du skulle stanna..

Det finns så mycket som går genom mitt huvud just nu. SÅ många tankar, så mycket minnen. Jag vill dela allt med dig. Just nu känner jag att jag bara vill låta allt rinna ur mig, låta dig veta.

Förlåt.. men jag saknar dig redan.. :(

Jag mår inget bra alls just nu. Hela helgen har varit så jävla jobbig. Jag vet inte varför jag inte kunnat prata. Jag ångrar det nu dock. Hade jag haft pengar hade jag sprungit ner till nästa tåg som går om 10 min. Men jag kan inte det ju :( önskar att du kunde hoppa av & ta nästa tåg hit. Men jag skulle aldrig kunna begära en sån sak av dig..
Förlåt.. Jag vill prata med dig. SJukt att det ska komma just nu bara. Bara för att du inte är här..

I miss you & I love you.
Too much.

Mög & piss. Jag vill kunna prata, varför GÅR DET INTE?!
Jag vet att du vill att jag ska göra det. Men samtidigt vet jag inte hur mycket mer du klarar!
förlåt.

Jag vill kunna förklara för dig.. Men orkar du mer?

Så jävla trött. & så jävla feg. Så mycket skuldkänslor. Så mycket tankar.
Allt är för mycket. Jag är trött, har knappt sovit alls denna veckan.. Jag är en FEG GRIS som inte vill visa eller säga att jag mår BAJS BAJS BAJS! Fast jag vet att han kan se på mig att jag inte mår helt okej så vill jag inte ta upp det! FAN!. Skuldkänslor. För att jag har så mycket som många andra inte har. Jag har kärlek, trygghet & en famn att luta mig tillbaka till när allt blir för mycket. Borde jag inte få vara glad över det? Nej, jag har SKULDKÄNSLOR! För att jag är en enda i min umgängeskrets som har det så vackert. Jag är lyckligt lottad! :(

Jag vill inte tänka så mycket.
Vill inte känna.

Förlåt. Jag kan inte hjälpa att jag har en pojkvänn. Jag kan inte hjälpa att vi har det så sjukt underbart eller att jag har något. Jag kan inte hjälpa det. & jag känner att jag förtjänar det. Gör jag inte det?
:(

Att jag aldrig inser egentligen. Inser hur folk runt omkring mig har det. Visst, jag vet att några stycken inte mår särskillt bra, men vad gör jag åt saken? Det är inte likt mig att bara se förbi allting, bara.. ignorera det. Jag vill inte skita i det. Men jag orkar liksom inte riktigt. Jag vill inte vara en påflugen jävla kärring som frågar ut dom. & jag orkar inte lyssna på deras problem. Egentligen. Men jag gör det gärna. Mer än gärna. Det som stör mig mest av allt är att folk tror inte att dom kan prata med mig. Dom tror att det tar för mycket energi & gör mig ännu mer deppig. Visst, det tar sjukt mycket energi att lyssna på någon annans problem. Men samtidigt ger det mig en paus. En paus från mina egna problem. Om någon behöver prata så fokuserar jag enbart på dom & deras bekymmer.

Jag vill att folk ska prata med mig. Vill att dom ska känna att jag finns där, när som helst. Nästan iaf. Men samtidigt vet jag inte om jag orkar lyssna på andras problem. Jag blir bara förbannad. "varför bryr sig ingen om mig?", "orkar dom inte lyssna på mig ska jag inte lyssna på dom" VAD FAN ÄR DET FÖR INSTÄLLNING ? Jag ska bättra mig. på vissa plan iaf.

Men jag orkar nog inte fullt ut. & alla ni som läser detta, om ni läser det, så vet ni vilka ni är & jag hoppas att ni kan förstå mig. För att ge all energi för att få er att må bättre tar all energi från mig själv. Förlåt.

& till dig, jag vet att du har svårt att lita på folk. & jag vet att det dels är mitt fel. Jag önskar jag kunde ta tillbaka tiden & göra det ogjort. Även om du hade det svårt redan innan att lita på människor så gjorde jag inte det direkt lättare. Jag önskar det fanns något jag kunde göra för att gottgöra dig. vet att det förmodligen inte finns något jag kan göra. & nu, nu gör jag såhär. Jag tänkte mig inte för. Jag hoppas att det inte tog för hårt. För att förlora dig igen, även om vi inte pratar så fruktansvärt mycket, skulle knäcka mig.
Du är du & jag uppskattar dig, så sjukt mycket. Du är en stark person, med sårig insida. Jag vill hjälpa dig mot lyckan.
Förlåt.


Peace
/S

I wish.

Sov hos Alex inatt. SJukt vad du är underbar baby. Det finns ingen som kan ta hand om mig som du gör, ingen som kan få mig att känna mig så trygg som du gör. Du finns där. DU bara finns. Säger inget, håller om mig & bara är. Det betyder allt för mig. Slippa prata, slippa förklara. För du vet redan. DU vet redan vad som finns i mina tankar, vad jag har att säga. & vet du inte så frågar du bara hastigt & lätt "hur är det steph?". Det är värmen i dina ord, inte orden som betyder ngt. För att fråga hur det är när man gråter är totalt onödigt, men när du gör det så vet jag att du vill lyssna. Vad jag än ska säga.

Fick höra av mamma innan att bästa sättet att bli "frisk" från PTSD är att prata i detalj om händelsen. Om & om igen. Hur många gånger har jag inte viljat det men aldrig orkat/vågat. Hur fan ska jag våga berätta för någon, i detalj? Jag vill inte det! VILL INTE! Eller jo, men jag vill inte att dom ska bli bortskrämda/äcklade. Som vissa blev för ett bra tag sen. Jag klarar inte det igen, att bli avvisad. Att bli kallad äcklig, känna sig äkclig & att veta att enda anledningen till att den personen inte pratar eller tar på mig är för att den tycker att JAG är äcklig & att jag har mig själv att skylla.

Har försovit mig hela veckan nu. Sjukt irriterande att jag inte kan somna.. LÅT MIG SOV FFS!
Imorrn kommer baby hit <3

Peace
/S

Posttraumatiskt stressyndrom kommer min blogg handla om idag. Jag vet inte om jag ska tro att jag har det. Eller, jag är ganska så säker. Men tanke på att jag har läst många symptom på det, & jag har dom flesta.. Man ska ha 2 eller fler för att räknas som "sjuk". Jag kommer skriva upp lite här under, läs om ni orkar. Det som är fet stil är så som jag har det. Det är mina "tecken". Jag hittade en sida som var bättre, men jag kunde inte kopiera texten, pallade inte heller skriva av. Så om ni orkar läsa så gå in på den.

http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=1407

Människor som har upplevt en mycket skrämmande eller potentiellt farlig situation kan efter händelsen utveckla ett syndrom som kallas för posttraumatisk stress Vissa av symtomen kan vara svåra att identifiera då de kan påminna om eller vara identiska med symtom som tyder på någon annan fysisk eller psykisk sjukdom. Dessa kan vara sömnlöshet eller någon annan sömnstörning, värk eller andra somatiska problem som yrsel eller mag- och tarmproblem. De vanligaste tecknen på posttraumatisk stress är dock:

* Du har känslan eller erfar att du upplever den obehagliga händelsen om igen. Detta kan upplevas såsom att du ser sekvenser från händelsen som klipp från en film; som lukter, ljud eller bara tankar. Vanligtvis kommer dessa flashbacks utan förvarning och utan att du kan kontrollera dem.

* Mardrömmar och störd nattsömn med minnen från den traumatiska händelsen.

* Extrem spänning, ångest eller irritabilitet.

* Ett undvikande av vissa miljöer, situationer eller personer som en konsekvens av den traumatiska händelsen.

* All konfrontation med händelsen skapar ångest och själslig smärta.

* Du har svårt för att lita på andra människor och undviker sociala aktiviteter.

* Du känner skuld och skam ( t ex för att någon annan dött och du fortfarande lever.).


Nu har ni kanske en liten mer aning om vad jag har för "problem". SJukt jobbigt, men nu har jag NÄSTAN fått konstaterat det. Ska bara snacka med min förra kontaktperson på BUP & be henne kolla igenom mina papper, besöka en läkare & lite till. Visar det sig att jag har PTSD så kommer jag börja på tabletter.
My god. Gör mig bättre!

Peace
/S

Nej. Nu är det dax att klaga, as usual I guess. Jag läser som bekant en ny bok. (skrev i förregår tror jag att jag skulle börja läsa en ny bok) Visst, den är bra. Men jag vet inte om jag klarar av den. Läst 30 sidor, & jag orkar inte! Det är så jävla jobbigt! Känner igen mig som fan, & jag borde inte skriva allt detta i bloggen since you know vilken bok det är. Men det känn, konstigt i mig när jag läser. Allt stämmer, allt är precis som för mig. Kanske inte ALLT, men mycket av känslorna. Ångest, panik, rädsla, ilska, skuldkänslor. All of it.

Det är en jobbig bok att läsa för dom som har svårt för det här med att andra människor mår dåligt. Eller om man själv gått igenom något liknande. Men samtidigt tror jag den kan vara bra. Jag hoppas det iaf.

Har sjukt svårt att somna. Igen. FAN! Skulle inte chansat idag. Skulle tagit iaf en liten tablettskit. HATAR att ta tabletter. Kvittar vad det är för några. I just hate it! Endå undrar jag ibland om jag kanske borde börja ta "lyckopiller". Men gör jag det så kommer allt krasha. JAG VILL KLARA DET SJÄLV! Vill inte vara svag..


Utmaning på bdb idag.. Skriva upp 4 personer man beundrar & varför.

Alex svar : Stephanie - Allt hade kunnat vara så mycket värre just nu, men du har inte tillåtit dig själv att låta det gå så långt! För det kommer jag alltid att beundra dig.

Saras svar : Stephie hon har mött många motgångar & motbevisar världen hela tiden. Vi bar skitbra kompisar innan & vi hade skitkul. jag stöttade henne & hon stöttade mig. precis som det ska vara. Jag hoppas faktiskt att vi kan bli kompisar igen, kanske inte på samma sätt som innan, men iaf vänner.

PUSS PÅ ER! :*

Jag vill bryta loss. Förlora alla känslor & alla tankar. Orkar inte vara sur, tjurig. Orkar inte vara ledsen & emotionell hela tiden. Orkar inte bry mig om alla andra innan jag bryr mig om mig själv. Endå gör jag det. Vill förlora all min förmåga för känslor. Bara för en vecka.. snälla?


Peace
/S

Känner mig sur idag. Sur & så jävla äckligt dryg liksom. Som att ingen pallar med just MIG just nu. Vet inte, vet att folk pallar med mig liksom, men ibland får jag lov att känna så. Alla har rätt att känna så. & INGEN ska säga till mig vad som är bäst för mig, SPECIELLT inte om jag är på dåligt humör redan.

Jag är så JÄVLA trött på allt jävla klagande! JA!, jag klagar jag med, men so what? Det är endå inte överdrivet mkt. Jag orkar bara inte med folk som ska klaga på typ INGENTING! Seriöst, gå igenom något, PÅRIKTIGT ist för att tjöta om din jävla kärlek. Gå igenom något fruktansvärt så kanske ditt problem med lite läxor försvinner.
Guess what, det kan alltid bli värre. Någon annan har det värre. FUCKER!

Nej, jag har inte det värre. Alla tolkar saker olika & bearbetar det även olika. Men jag har gått igenom betydligt värre saker än att bli dumpad av en kille, eller ha för mycket läxor, just denna veckan. För ja, tydligen är det så att har man för mycket läxor så är ALLT åt helvete. DÅ betyder INGENTING, NÅGONTING! tack. & du ska vara en kompis?

Skit samma. Jag orkar inte ens bry mig längre. jag vill bry mig, men jag orkar inte. Inte om alla alltid ska tro att jag finns hela tiden när dom aldrig finns för mig. När dom aldrig tar sig tid att fråga hur det verkligen verkligen är. För tro mig, det är verkligen verkligen inte så bra sonm ni tror. & det borde ni veta, om ni hade brytt er.

PALLA MED DETTA! NI KAN DRA NÅGONSTANS DÄR HELVETET ANSES VARA HIMLEN!

/S

Såja, äntligen är min blogg snyggast ever! & den är även öppen, för alla. Jag hoppas inte jag får otrevliga reaktioner på den bara.

Jag vet snart inte vad jag tar mig till längre. (jag vet, depp depp depp) men jag orkar inte gå omkring med hjärtat i halsgropen, orkar inte vara stressad & hela tiden oroa mig för allt. Jag förstår inte varför. Jag vill nog inte förstå varför.

Det närmar sig ettårsdagen. Är det dumt av mig att hålla reda på det så? Eller ja, det är kanske inte så svårt när man vet vilken daum det var. & det är kanske så, att folk som har varit med om liknande inte heller kan sluta tänka på det ibland? Eller nej, det är säkert bara jag som är ovanligt jävla konstigt. Det värsta är nog att jag är så sjukt besviken på mig själv. Min förra psykolog sa att det tar ungefär ett år att komma över det, att liksom "sörja". Det har gått ett år nu, jag mår fortfarande inte mycket bättre innuti än vad jag gjorde för några månader sen.

Alltså, jo. Jag mår bra. Jag mår betydligt mycket bättre än jag gjorde för säg, 7-8 månader sen. Betydligt bättre än för 5 månader sen. Men endå mår jag dåligt. & det är just det jag inte vill! Oftast är det pga det som jag mår dåligt med.. Jag blir så fruktansvärt frustrerad!

Jag kunde inte somna inatt..

Somnade runt halv 5. Ska upp 6. Även om jag kände mig halvt pigg (sådär pigg som man känner sig kl 6 på morronen) så kände jag att jag inte hade orkat med någon praktik, idag heller. Jag hatar det! Jag har börjat sova dåligt igen.. Det känns inte bra. Inte alls bra :(

Idag är en bajsdag, EN BAJSDAG!

Idag är en sån dag när jag inte vill gå ut genom dörren. När jag tror att alla vill göra mig illa & att alla vet exakt vad jag känner. Det känns så jävla sjukt! Det känns som att alla tittar på mig, känns som att alla tänker "shit, vilken patetisk skitunge". Jag vet att dom inte gör det! Jag vet att ingen vill mig illa! Men jag tror dom vill det. Det känns så i kroppen.

Känns som att alla vill mig illa, egentligen.

Palla läsa om mitt tråkiga liv egentligen. Skriver endå bara hur dåligt jag alltid mår.
Sry.

Peace
/S

Tänker du lämna mig nu? Känner du ingenting? Eller är allt så fruktansvärt fel av mig?

Jävla cp. HORA! du är ett fult äckligt jävla luder som inte gör annat än mår dåligt, gör inget annat än klagar! För jävelen! Ta tag i saken istället, cp. Varför ska det vara så jävla svårt att förstå att det finns värre saker här i livet. nejdå, för allt dåligt ska hända just DIG. Det är du som får stå ut med mest i världen. eller? Fan, ibland känns det så, men det är det inte.

(ja, jag brukar prata med mig själ, om mig själv.)

Jag orkar bara inte med allt just nu. Kugga i matte b, ingen praktik, finns säkert fler betyg som ligger i botten. Sen + DET. Jag börjar nästan få lite lite skuldkänslor..
Skit samma. Cp. Hora. Fitta, Luder.
Ungefär.


Peace
/S

Dumma dumma dumma natt. Idiot helvetes fitt rövhåls NATT!.

& varför ska jag vara så dum, så att jag gör saker som jag vet bara påminner mer om allt än vad det gjorde innan jag gjorde det? SKit samma, sjukt förvirrande, i know. Sjukt jobbigt att ingen (jag vågar inte fråga någon & utesluter därför alla) orkar med mig just nu. Att ingen (läs föregående parantes) vill lyssna på mitt lidande. Precis som att jag ska ha det så jävla mycket sämre än alla andra? NEJ! Det har jag inte. men jag skulle vilja prata om mina egna problem, precis som alla andra. Jag vill också kunna få utlopp för mina inre tankar, känslor eller whatever liksom.

Men ingen (läs första paratesen) förstår det. Ingen vill förstå? Fan asså. Jag är en fegis. EN FEG JÄVLA GRIS!

& jag är äcklig. Jag är ful. Jag luktar skit. Jag är inte värt NÅGONTING!. Jag borde inte ha några vänner. Jag borde VERKLIGEN inte ha en underbar pojkvän. Jag borde inte få ha min familj. Jag borde inte ha så många som bryr sig. Jag borde inte få ha det så "bra" som jag har det.

jag borde inte få leva.

jag vill inte leva.. Inte om livet går ut på att man ska vara glad, helt underbart lycklig, & sedan, efter 20 minuters total jävla misshandel (ja, det var en sorts misshandel, & jag är inte säker på att det var 20 min, men iaf.) så är livet inte längre värt något. För inte en sekund sen den 1 december 2006 har jag känt att "shit, livet sjukt underbart" INTE EN ENDA SEKUND!

Men för många gånger har jag bara velat lämna allt.

Alla känslor, alla minnen, alla drömmar, alla underbara människor. Bara velat lämna ALLT!

För ibland orkar jag inte mer. Orkar inte med allt som försigår i mitt jävla huvud. I mina jävla tankar. Allt är så jävla meningslöst.

Totalt jävla meningslöst.

Nej, jag vet att jag inte är ful mm, men jag känner så just nu, & då ska jag få skriva det. & förlåt för en väldigt "klagande" blogg idag. MEN JAG FÅR OM JAG VILL!
Tack & hej.

Peace
/S

Jag vill bara att du ska se mig. Vill att du ska veta att jag finns, att jag vill vara där du är hela tiden. Du vill inte se mig, inte höra mig & du vill inte träffa mig. Du vill inte ta på mig, känna på mig. Du vill ingenting! Du vill inte att jag ska existera. & du vill framförallt inte att jag ska känna såhär.

Jag vet det. Du behöver liksom inte försöka dölja det. För jag vet det! Du bryr dig inte. Du orkar kanske inte? Du vill kanske inte? Men jag orkar inte gå runt & låtsas. Säg som det är. UT MED DET DÅ! Jag vill inte ha det såhär. Inte igen.

Allt är så fel, så fruktansvärt fel.

Varför vill du inte se mig längre? varför? FAN! nu kommer den jävla frågan igen. Alltid den jävla cp frågan ; Varför. Jag vill inte längre. Jag vill ju bara ha det sådär bra som bara VI kan ha det. Bara du & jag. För jag vet att det kan vara så bra. I know it. Men om du vägrar säga vad det är, eller vägrar erkänna något så blir det så jävla svårt.

Behåll mig, gör vad fan du vill med mig! men snälla, lämna mig inte.

Lämnar du mig så klarar jag aldrig av detta livet. Du har fått mig att tro på allt. Det vet du om. Det är du som hjälpt mig på min väg mot lyckan, du som hjälpt mig med min deprission. Jag klarar inte det. Inte utan dig.

Det är du som är ljuset, förstå det.

Peace
/S

Jag kan inte få dig ur mina jävla tankar & allt du gör är att ignorera det. Inte bry dig.
Du förstår inte. Du vill kanske inte förstå?
VAD FAN HÄNDER?!


:'(

Peace
/S

Fan då. Allt ska vara så svårt & jobbigt just nu. Flytta & bajs, A, skolan, ja. en del grejer iaf.

Man jag orkar inte att DU ska vara så konstig? Så... Annorlunda. Varför är du det? VARFÖR?! Har jag gjort något fel? Har du tröttnat på mig? Finns det någon annan? Åh, snälla bara säg vad det är. Jag vill veta om jag ska göra något för att det ska bli så bra som vi ska ha det. Så bra som vi hade det innan du blev helt.. gay. Varför liksom.

Allid varför.

Skolan är bajs åt helvete. Allt går så dåligt så jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar ju bara inte fixa med allt. Visst, jag trivs som fan & jag vill aldrig lämna denna klassen, never EVER! Jag älskar er :* Men det är så jävla jobbigt att försöka koncentrera sig hela tiden. Jag kan inte. Det finns för mycket i tankarna. Jag får hoppas att det löser sig. För er, er vill jag inte lämna <3

Flytta ja. Usch.

Idag har jag en halvbra dag. Jag är på bra humör, har bra sällskap mm. Men endå är det något som ska gnaga inne i mig. Jag vill inte det. Som om något äter upp mig innifrån, typ, förstör mig. Tänker gör jag nästan hela tiden. På det, dom. På helvetet. Jävla FITTA! JAG VILL INTE TÄNKA PÅ ER LÄNGRE! JAG HATAR ER! FAN!

Men jag tror inte jag skulle känna igen er längre.

Egentligen är väl det bäst. Men allt det skitet som ni utsatte mig för, all smuts, alla slag, alla ord. Allt ni utsatte mig för. Skamen, kylan, rädslan. Ni har förstört så mycket av mig så ni ska bara veta. Jag litar inte på någon. Sure, jag litar på folk. Men inte fullt ut. Nope.

Det är ert fel att allt är såhär! ERT! inte mitt.

Får jag lov att skylla ifrån mig, eller är jag feg, liten & svag?

Peace
/S