Just det. Jag & pappa tog oss en cykeltur ut till Sätofta. Där vi bodde innan. Till huset. Det var ju snart 3 månader sen vi flyttade. Så änsålänge har våra hyresvärder INTE fått gå in & renovera. Pappa skulle dit & kolla vattenmätaren bara.

Vi kommer dit. Går in genom källaren. Frysen är utdragen, duschen är borta. Jaha? Vi gick upp. Kommer till köket. Ölflak, halvfullt, några tomma ölburkar. Tänder i mammas & pappas gamla rum. POFF! Dom har rivit väggen däremellan & vardagsrummet. :| WHAT ?! hur FAN kan dom göra de?! Helst ville jag bara gråta.. Ett sånt sött litet gulligull hus gör man inte så med.. Det var alldeles för stort.. Vi gick upp, till mitt rum. Som pappa hade målat om till vitt, hade ju ljusblått innan med MFF-emblemet mitt på väggen. Nu har dom målat från golvet upp till kanten där snetaket börjar, lite lite mörkare blå än den som var där innan. LÖNT?!... In på kevi & jespers rum, som dom har målat vitt, & mörk typ.. militärgrönt borta i kevins hörna.. seriöst, jag blev fan skit ledsen... :/

Men sånt är livet. Kändes skitkonstigt att cykla dit med. Kändes som jag skulle cykla hem typ.. Men sen & andra sidan, vi bodde där i nästan 6 år.. Så det är kanske inte så konstigt..

Nu ska jag försöka göra lite läxa.

Peace
/S

Vi ska börja filma på en liten filmsnutt. Känns inte som att dom andra i min grupp är seriösa. Dom vet inte, dom ignorerar eller så bara går dom med på det jag säger. Är jag bossen helt plötsligt? Okej, visst. Vissa är kanske halvseriösa, men kändes endå som att jag fick bestämma det mesta. Känns inte så kul, vill ju inte vara någon boss eller någon som bestämmer.. Men så går det när man inte kommer med egna åsikter.

Nu ska jag åka hem, uppdaterar mer ikväll. Är lagom irriterad på denna dagen.

Peace
/S

Idag är allt bara så jävla tråkigt. Jag är trött, jag är sur, & jag är irriterad. Jag hatar sånna här dagar! FAN vad irriterad jag är. Också måste jag sitta & hålla på i illustrator som vi nyss lärt oss. SÅ går ju såklart, allt åt helvete vilket resulterar i ännu mer irritation. FAN

& ingen repning blir det för mig idag heller. Ingenstans att äta innan, & jag tänker dock inte sticka till trelle hungrig. Blö. Ingen som erbjudit sig att bjuda på lite mat heller.. :(

Så det blir väl en irriterande kväll, med massa illustrator om jag inte är för irriterad.

Idag har jag inget som helst tålamod till något. Grymt jobbigt.

Peace
/S

Jaha. Jag har tagit bort massa massa bilder från min bilddagbok idag. Ville inte ha kvar alla bilder på svinet, och ville inte ha massa bilder med simon >.< Så jag tog bort dom onödigaste bilderna från det att jag skaffade bilddagbok fram till typ.. maj förra året. Så en hel del gick bort, nästan 3000 bilder :| Men, det får jag leva med :P kan ju inte ha hur mycket bilder som helst. Snart dags att rensa hela datorn med :P

Mm.. kvällen har varit lugn. Kollade på I huvudet på Gynning med mamma innan. Sen har jag mest suttit & försökt lära mig illustrater, vilket gick åt helvete. Så jag satte mig & ritade i flash istället ^_^ Det var iaf ett tidsfördriv.

Nu ska jag försöka sova tänkte jag.. Får se hur det går.. Känner mig inte ens trött än. & jag har riktigt mycket i tankarna ikväll känns det som.. Fast jag egentligen inte tänker så mycket, & fast jag egentligen inte mår något. Jag är bara helt jävla.. omående. Kan man vara det? Jag mår inget bra, men jag mår inte dåligt heller. Jag bara är typ. Det känns så jävla jobbigt på något sätt. Känns som om jag int ehar några känslor, ingenting. Jag menar, visst, jag sa jätteofta att jag önskar att jag inte kände något eller tänkte något. Nu gör jag inte det. Jag vill ju må bra, vill känna mig glad. Jag vill inte ha inga känslor alls. Visst, jag har ju känslor, men jag känner mig aldrig RIKTIGT glad. Dock kan jag känna mig riktigt nere.. Tyvärr..

Nej. nu orkar jag fan inte skriva mer. Pallar inte. Har ingen lust. Eller jo, egentligen. Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst. Men jag måste sova. & jag tror ingen vill läsa om hur jag mår mm.

Här kommer två bilder jag ritade i flash ^_^

Peace
/S

Ibland känns det som att vissa glömmer bort. Glömmer bort vad som hänt, känns som att vissa glömmer bort att jag inte mår så jävla bra. Det känns som att vissa snackar om saker som jag inte vill lyssna på. Inte för att det har hänt idag, men det har hänt. Det finns dom som kan prata om "det" utan att tänka på att jag kanske är lite känslig mot det. Visst, man kan ju inte alltid tänka på hur jag ska ta allt, men lite kan man väl tänka?..

Jag vet att jag är känslig, men jag kan inte hjälpa det. Varje gång jag hör det ordet så känns det i hela kroppen. Jag får ont, blir nästan panikslagen. Känner mig kallsvettig, får svårt att både prata & andas. Det känns som att jag ska svimma, blir yr & illamående. Är det normalt att känna så? Är det meningen att jag ska känna så? Eller är jag bara helt fel..

Ibland känns det som att mina känslor & mina tankar kring det är helt off. Att allt jag känner eller tänker är helt fel, att ingen annan som gått igenom samma sak känner eller tänker samma saker. Det känns ibland som att jag är annorlunda. Som att jag tar det mycket hårdare än andra. Är jag verkligen så svag? Kan det verkligen vara så att trots att jag är en stark människa som brukar klara det mesta, för en gångs skull är riktigt svag? Jag tycker inte om den känslan. Känslan av att känna sig svag, hjälplös. Känna sig helt jävla meingslös.

Ingenting känns bra just nu. Det enda stället där jag känner mig trygg & säker är hemma hos Alex. Där känner jag mig trygg, känns inte som att någon iaktar eller förföljer mig där. Men överallt annars känns det så. Som om någon tittar på mig, hela tiden! Jag vet ju självklart att det inte är så. Men det känns alltid som att någon kan titta på mig genom fönstret, eller t.om titta på mig när jag duschar. Jag fantiserar om att någon har satt kameror i speglarna jag tittar mig i, att den/dom kan se mig. FAN FAN FAN! Jag hatar det!

Men, som psykolog Laila sa till mig igår : det låter som att du är väldigt deppressiv. Så som du förklarar ditt beteende & dina tankar så verkar du vara mycket deprimerad. Men du är stark som endå orkar med vardagen, & sålänge du gör det så är det ingen större fara.
Så jag får försöka fortsätta gå till skolan & ha rutiner. Men det är jobbigt. Jag kan inte koppla av på tåg eller bussar längre. Innan kunde jag somna på tåget till skolan.. Nu sitter jag mest som på nålar. Inget kul alls..

Förlåt för ett skit deppigt inlägg, men kände att jag ville skriva av mig.

Peace
/S

okej. nu är allt skit. Jag vet inte vad som gjorde det, men nu känner jag hur mitt hjärta slår dubbelslag, nästan som om det vill hoppa ut. Känner mig yr, vill kräkas. FAN! Varför kom allt upp nu? god damnit! flashbacks är fan bara skit ibland. jag orkar inte med det just nu. För jag vill inte komma ihåg kvällen, inte alls!

Kan jag inte bara få glömma?

&, kan det sluta blöda ur vissa kroppsdelar så att jag slipper fucking påminnas?!

blöö på allt just nu.. Sov hos Alex från igår till idag. Hade migrän skits mög igår kväll med.. Sjukt jobbigt. & något som var ännu jobbigare var att se honom så.. Hjälplös på något sätt. Han verkade så nedstämd på något sätt. Svårt att förklara. Kanske inte är så konstigt med tanke på att han är nyopererad, men det var endå lite halv jobbigt. Men det jobbigaste av allt var endå att lämna honom innan.. Ville inte lämna honom. Käne mig bara så jävla elak. Typ som att jag lämnade honom när han som mest behöver mig.. Det blev ju inte bättre av att han skojade om det. Att jag skulle få skuldkänslor mm. Det fick jag. & jag tror inte att han skojade helt helelr.. Tror endå han menade lite att han inte ville att jag skulle åka hem.. Men jag tänke fråga honom imorrn om jag får komma över en natt till. För som jag trodde, så saknar jag honom så ini helvete.. fan fan fan fan fan!

Hela jävla veckan har varit helt jävla fucked up. Jag pallar inte sånna här veckor. När jag bara vill ligga hemma & inte prata med någon. Hör inte av mig till någon, knappt alex ens. Men endå har jag försökt stå ut. & det har varit jobbigt. För er som tittar in på min bdb kan man se en bild typ nästan varje dag denna veckan som är ett tecken på att jag mått sämst. Jag vill inte gå ut, vill inte att någon ska se mig. Känner mig panikslagen av att bara gå till tåget. (som är typ 300 meter.) Känner mig panikslagen om någon sätter sig brevid mig på buss eller tåg. Känner mig så jävla osäker & ensam på något sätt. Känner mig utsatt. Som om alla vill mig illa, alla vet vad som försigår, alla vet hur jag mår. Känns bara som att allt kretsar runt mig, som om alla tittar på mig typ.. Helt jävla paranoid är jag, jag vet. Sen i torsdags på gympan fick jag en astma attack, som jag inte fått på aslänge. Fatta att jag verkligen trodde att jag skulle dö. Började gråta & grejer. Fan, jävla skitvecka! Allt har bara vatt skit hela tiden typ. & jag har inte ens försökt göra något av det. Visserligen ver jag inte om jag kan göra något åt det..

Har kännt mig ensam under veckan med. Visst, jag är sämst på att höra av mig, till typ alla. Låter alltid alla andra höra av sig till mig. Men jag pallar inte.. Inte just nu. Känner mig tom, känns inte som att jag vill prata om något. Jag vet att jag är sämst vän just nu, till många av er.. Men just nu känns allt bara .. bajs? nej jag vet inte, men jag vill fokusera på mig själv just nu.. vet inte hur jag ska göra det dock, men jag orkar inte prata med någon. Orkar inte prata ut om mig själv, orkar inte lyssna på någon annan som behöver prata. Orkar ingenting..

Förlåt.

Allt bara bajsar sig just nu. ALLT ALLT ALLT! Blir inte förvånad om nästa vecka blir minst lika dålig. Har typ ångest, vill inte lägga mig & sova. Vill bara vara. Helst av allt hade jag velat att alex hade vatt fullt frisk, & att han hade hållt om mig som fan nu. För just nu behöver jag gråta.. Men hatar att göra det ensam..

Btw, har sjungit singstar med anju ikväll. Från 8 till 1. ahaha vi är flitiga! :D

Veckans bästa: Alex, repningen i onsdags, & singstar ikväll.

Peace
/S

Jaha.. ska egentligen upp kvart i 6, men vaknade för 20 min sen istället. Skitkul. Kommer vara på skolan 11 enbart därför- & det är inte ens mitt fel att jag försov mig. (lite kanske eftersom jag är 18 år & borde vakna när min mobil ringer..) Men, mamma försov sig..

Så, dagen kommer väl mest innebära typ.. Lunch, idrott sen hem till alex,.
Endast det med Alex lockar mig just nu.

piss.

just nu har jag verkligen ingen ork eller lust till något. Vill bara hem & sova.. Inte behöva tänka så jävla mycket på allt. Jag orkar inte det. Inte idag..

så var man uppe igen för en ny skoldag. Helt ensam är jag, än så länge. Känns som att jag håller på att bli sjuk. Visst jag har väl lite träningsverk sen igår, men jag har verkligen ont överallt. & det känns inte som trängnisverk. & jag är slö som satan, ont i halsen. Usch, hoppas det inte är influensan som är på ingång..

Idag känns allt bara riktigt deppigt. Kan inte riktigt säga vad det är.. Men det har skett lite.. saker med min kropp den senaste tiden som gör att jag påminns som satan om den kvällen jag helst vill glömma. Varför ska det vara såhär nu för?! Fan då.. Det vill inte sluta heller. Antingen är jag riktigt stressad eller så är min kropp jävligt knäpp..

Satt på bussen, ville verkligen inte att någon skulle sitta brevid mig. Jag fick fan nästan panik av det! Men jag lyckades hitta en plats som ingen annan ville sitta brevid mig ^_^ haha. Nej men, jag vet inte riktigt vad det är med mig just nu. Helt rädd för allting. Panik för minsta lilla. Jag kan ligga hemma & tycka att någon ser mig genom fönstret.. Så jag vågar fan inte ta av mig kläderna om inte jag ligger under täcket. Bara det är ju fan sjukt egentligen.. Men.. har man ångest eller liknande så kan man nog inte göra så mycket mer än att låta det gå över. Det försvinner säkert snart, är nog bara i en liten svacka eller något.

nu tänkte jag kolla runder på mina "standard" sidor sen är det lektion halv.

Peace
/S

Jaha, det gick väl bra hos psykologen.. Pratade om lite runt omkring. Vänner som sviker en, vänner som ställer upp, pojkvänner som är helt jävla fantastiska, föräldrar som förbiser en. Ja, typ. Eller... Mamma & pappa ser ju mig, men jag orkar aldrig säga ifrån, orkar aldrig säga vad som verkligen pågår, eller vad som är fel. Vågar helt enkelt inte säga ifrån när jag vill att något ska vara annorlunda. Vi kom fram till att jag måste öppna mig mer, måste lära mig att ta mer plats. Att jag måste lära mig att ibland får jag lov att stå i centrum. Ibland är det bara mig jag ska prata om, inte lyssna på någon annan när dom drar upp sina problem. Jag ska sluta med att bara lyssna. Måste börja prata.. Om mig själv. Inte om småsaker som alla har problem med, inte om hur jag har det hemma eller i skolan. Utan vad jag tänker på. Vilka tankar jag har, vad jag har fått utstå, vad jag går igenom.

Så, förlåt om jag kommer bli självisk.. & förlåt om jag inte lyckas med att tänka på mig själv. För som Jonna sa, jag måste tänka på mig själv ibland & prata om det. För mina vänner ser hur jag mår & dom mår bara sämre av att inte få veta att jag mår dåligt. Typ. Jag älskar Jonna <3

&, Stifler är den grymmaste killen i klassen nu när Johan har lämnat oss.
(stifler tvingade mig att skriva det.)

Jag skriver kanske mer senare.

Peace
/S

Hela dagen känns så himla meningslös. Jag orkar inte vara i skolan idag. Jag vill hem, sova & bara må bra. Men halva natten bestod av tårar & ångest. Jag vågar egentligen inte skriva allt sånt här...

Jag vet att jag får lov att må dåligt fast jag går på medicin, men det känns inte som att jag får göra det. Känns som att alla ska tycka att jag är svag, & kostig.. Jag vet att dom flesta inte kommer det, men endå. Jag kan inte hjälpa hur jag känner det. Allt känns bara piss.

      

har du någonsin brytt dig?

Du kallar mig din bästa vän, du kommer alltid till mig när du mår dåligt. Men har du någonsin ställt upp för mig? Tänk efter. Har du någonsin ens frågat mig hur det VERKLIGEN är?. Jag minns bara en enda gång du har ställt upp för mig. & det var i somras, när du hade kalas. Jag bröt ihop & började gråta. Du vet, då efter jag hade varit i kristianstad. Knappt då ställde du upp. Du sa bara att du inte trodde att något skulle hända. Malmöfestivalen, vem var det som bröt ihop & fick panik när jag fick höra vad som hänt dig? Du anar inte hur jävla rädd jag blev! & fast du var med om det, så har du fortfarande inte fattat hur dåligt JAG faktiskt mår. Med tanke på hur du mådde efter det "lilla". Nej, jag menar inte att det du var med om var mindre jobbigt än det jag var med om, men tänk efter. Det jag var med om var fullbordat. Ditt var nästan. Då borde du kanske tycka att jag mår dåligt, eller? Jag vet egentligen inte varför jag skriver detta, för jag vet att du inte kommer läsa det endå. Eftersom du, min bästa vän, aldrig är inne på min blogg. Vad är det för jävla stil då? Jag ber dig snällt att du ska läsa litegrann, för att du ska förstå lite bättre vad som försigår i mitt huvud. Men inte ens den tiden kan du ge mig. Jag lägger upp bilder på bdb så att du ska fatta att det är riktat mot dig, men du är så jävla naiv & blåögd så att du inte fattar det själv.

Du tänker sällan på någon annan än dig själv. Du är så jävla självisk! & visst, du har fått stå ut med mycket under det året som gått, men inte tillräckligt mycket för att sluta bry dig om andra. Tycker inte jag iaf. Jag tycker verkligen bara att jag hör gnäll från dig alltid. Alltid har du något att må dåligt över. Du kan tydligen aldrig må bra. & du stör mig så fruktansvärt mycket i ditt beteende. För hur br har jag mått alla gånger jag ställt upp för dig? Tror du verkligen att jag någon gång, under alla gånge rjag fått sitta & lyssna på DITT helvete, mått en gnutta bra? Du kanske inte ens tänker på att jag någongång ska få prata av mig!?

Jag orkar inte ha ett sånt "vänförhållande" längre. Från & med nu kommer jag inte ställa upp för dig fler gånger. Du har fått mig att sluta lita på folk, sluta prata nästan helt. Jag vågar helt enkelt inte, eftersom jag sett hur det gått med dig.

& du kallar dig min bästa vän.

it's over.

(jag hoppas verkligen att du läser detta, & att du för en gångs skull fattar att det är till dig. & jag hoppas också att du fattar hur ont det gör i mig av att veta att den vänen jag kännt allra längst knappt bryr sig om mig längre. Jag hoppas också att du förstår hur ledsen jag blir öve rmig själv, eftersom jag är van vid att alltid finnas till hands för dig. Men jag orkar inte mer. Tyvärr.)



Ja, jag är lite bitter idag. Men jag har velat skriva detta så jävla länge. Bara inte vågat.

Peace
/S

Det enda jag kan ge er dock, är min kärlek till er.
Jag kan alltid finnas här för er, dag som natt.
Vad ni än vill, så kommer jag alltid ställa upp.
& snälla, snälla var inte rädda för att prata ut hos mig.
Bara för att jag mår dåligt själv, betyder det inte att ni ska vara tysta.

Jag vill hellre att ni pratar med mig!

Jag älskar er, mina vänner.
<3

Alex, Sara, Mikael, Jonna & Maxi.
Ni bryr er om mig, då bryr jag mig dubbelt så mycket om er <3



Jag skrev den texten nyss på bilddagboken (den var lite längre på bdb dock). Jag vet att vissa kommer bli pissed. Men då får dom faktiskt bli det. För jag orkar inte bry mig om alla! Som jag skrev, dom bryr sig om mig, då bryr jag mig om dom med. Det finns ju tyvärr vissa "Vänner" som bara ska bry sig om sig själv, eller som aldrig riktigt vill lyssna. Usch, blir så ledsen på det med.

Just nu vet jag inte riktigt vad det är med mig. Sitter & lyssnar på Rise Against - Swing life away. Den är väldigt fin, kommer lägga in klipp här under. Jag kan inte hjälpa att jag tänker så mycket, för det är bara min hjärna som tror att den är smart för att den kan tänka.

Men jag tänker nästan för mycket ibland, för just nu är allt bara rörigt där uppe. Tänker på Mikael, vars stackars farmor avled för en stund sen. Stackarn.. Önskar verkligen, verkligen jag kunde göra något för honom nu. Men det finns inget jag kan göra. Jag vet! Men jag önskar att det fanns det.

Sen börjar jag tänka på "det". Som jag inte ens borde lägga en enda tanke på. Men ibland så känner jag att "shit, nu berättar jag det". Men jag kan inte. Jag vill, men jag kan bara inte sätta orden i min mun. Jag skulle berätta allt för Alex i förra veckan. Det gick inte. Jag fick skriva ner det på papper, & endå var det jobbigt. Vissa saker tog verkligen emot att skriva..

En sak som gjorde mig rädd idag när jag åkte hem var dock att jag satt & tittade ut på tågspåret brevid när tåget rullade genom skåne. Plötsligt fick jag verkligen en SJUKT skum känsla. Vet inte om jag vågar skriva det, ni kommer misstolka allt.. Men, jag kände typ.. "nu gör jag det, det skadar inte." SHIT! Jag blev skitskraj. Jag menar, tänk om jag inte hade suttit PÅ tåget, hade jag då gjort det bara för att jag fick den känslan?

För er som inte fattar fick jag en känsla av att jag ville hoppa framför tåget. Tänkte mycket på Nicklas, som dog för lite mer än 2 år sen av just detta. Fråga mig inte varför men massa tankar om självmord kom upp i huvet. Många olika utvägar. Hur skulle jag göra? Varför hoppade just HAN framför tåget?

Usch. Ni får inte tro att jag har självmordstankar eller att jag är benägen till att ta självmord, för det är jag verkligen inte! Men ibland känns det skönt att tänka på hur det hade varit, hur man skulle gjort. Bara för att veta att möjligheten finns där.. Eller något.
Faktiskt.

Usch nej vilket långt inlägg.. Förlåt, men just nu är där så jäkla mycket att skriva om.

Jag vet att allt blir jätterörigt nu. Men som sagt, det är väldigt rörigt i mitt huvud.

Jag önskar det fanns ett annat sätt för mig att ta mig ur allt. Ett annat sätt än att berätta om händelsen om & om igen. Jag vill inte göra det! Jag är verkligen inte redo för det. Visserligen hade jag väldigt gärna velat skriva det här, men, inte när jag vet vilka det är som läser det, & speciellt inte eftersom att bloggen inte är låst. Men jag önskar att fler visste. Att någon annan är idioten & Alex visste. Någon som kan förstå, & som orkar med att lyssna på det. För det var jobbigt för alex att läsa det.. Det såg jag verkligen på honom, usch! Det värsta är ju, att jag själv mår sämre av att se att JAG har fått honom att gråta. Även om jag vet att det egentligen inte är mitt fel, & även om jag vet att han gråter för att han bryr sig så mycket om mig & inte vill att något sånt ska hända mig. Men det var jobbigt. FY FAN för dom jävla svinen som bara skulle förstöra mitt jävla liv! Jävla rövhålsidioter!

Usch, nu skiter jag fan i detta. Jag ska träffa sara imorrn, ska ta tåget 11.03. Så jag ska upp rätt så tidigt. Orkar inte tänka mer på allt nu. Även om jag vet att det kommer gnaga i huvet halva natten..

Här kommer låten som jag sa.
Rise Against - Swing life away.




Peace
/S

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.. Jag älskar verkligen att skriva, älskar att sätta ord på tankar & på händelser. Men det känns bara så meningslöst. Jag vet att många av mina närmre vänner inte ens varit här inne & kollat. & jag vet att jag inte har många besökare om dagarna. Jag brukar ligga på 15 st. Hur många är det? Sen & andra sidan, det är väl ingen som vill läsa om mitt liv, läsa vad jag har för problem?

Jag som alltid är snäll & går in på andras bloggar, t.om sånna jag inte känner. Haha, jag vet att jag låter värsta gnällig nu, men jag börjar tappa stinget. Har inte lust att skriva känns det som. Vet inte om det är för att jag varit borta från det en vecka eller om det är för att jag är så fruktnsvärt trött i hela kroppen. Allt känns bara blää just nu :/

Men, jag tycker iaf om min design, massamycket! Usch vad den är "jag" & usch vad den är snygg! Där har jag gjort ett jäkligt bra jobb :D

Peace
/S

Varför har jag alltid varit så mån om alla andra utom mig själv? Alltid ställt upp för alla andra & aldrig begärt något tillbaka? Varför har jag alltid någon som beöver prata om något, eftersom jag alltid säger att jag alltid finns där?

Jo. För att jag är rädd såklart. Jag är rädd för vad jag ska hitta hos mig själv. Rädd för hur det känns att vara så sårbar. Jag är rädd för att prata med någon, just för att jag inte vet hur reaktionen från den andra personen skulle bli. (eftersom jag vet vissa reaktioner så..) Jag är rädd för vad personer ska tycka & tro om MINA problem.

Därför tar jag itu med alla andras  problem, för att docm känns mycket mindre. (nej, mina är inte större än alla andras, men för mig känns dom stora.)

Jag tror det är därför iaf.

Peace
/S

ibland snurrar allting. Allting känns mörkt.
& även om jag har underbara människor runt mig,
finns det ingenting som gör det ljusare.

Det finns dagar som är ljusare, dagar som går precis perfekt.
När man slipper tänka, slipper oroa sig.
Dom dagarna är bra, & dom blir fler.

Dagar som är mörka, mörka som natten.
Det är dagar som aldrig tar slut.
Dagar när man bara vill ligga i ett mörkt rum & aldrig öppna ögonen.
Men samtidigt vill man vara bland alla underbara människor,
bland all vardag.
Men vill inte blunda, vill inte tänka.
Dagar då man bara vill försvinna.

Då man undrar om man verkligen behöver leva.
Man ser ett slut, & det är nära.

Jag vet alltid att jag inte ska tänka så.
Men jag kan inte hjälpa det.
Vill man inte mer så vill man inte.
Eller, rättare sagt, ORKAR man inte.

Det har gått över 1 år. & jag drömmer fortfarande om det.
Får fortfarande flashbacks.
Jag känner fortfarande av vad som hände.
Jag kan knappt göra vissa saker ibland, just för att jag gått igenom detta.
Ibland vill jag bara kräkas & svära så jävla äcklad jag blir av MIG SJÄLV.

Jag vet att allt är fel.
Ingenting borde vara såhär, & ingenting borde kännas såhär.

Jag orkar inte mer.
Snart, orkar jag inte mer.

Ja, jag tar tabletter just därför.
Post traumatiskt stress syndrom kallas det.
Jippi, nu har jag en psykisk sjukdom ovanpå allt.

& tabletterna vill inte hjälpa. Visst jag vet att det ska ta sin tid mm.
Men jag ORKAR inte vänta!
Jag vill bli bra nu :(

Ge mig hopp & tro.
Ge mig styrka.

Ge mig kärlek.
Jag kommer behöva all er hjälp.
Även om jag inte ber om den, så behöver jag den.
Mer än någonsin.
För detta, klarar jag verkligen inte ensam längre.

Tack till er som läste.

Det jag egentligen vill säga med denna texten är väl mest att jag känner mig ensam & svag. Att det finns många olämpliga tankar i mitt huvud just nu. & att det finns vissa hemligheter vissa människor egentligen borde få reda på. Men jag kan inte, vågar inte säga vad det är eller hur det är. Jag vågar inte berätta mina hemligheter. & jag vågar absolut inte be er om hjälp.
förlåt.