Ja, jag hade svårt att komma på en vettig rubrik! VARNING! långt inlägg!

Jag kom att tänka på en sak innan idag. För ett år sen, lite mindre, mådde jag så sjukt jävla dåligt. Fy fan vad dåligt jag mådde. & om man går tillbaka till förra året i bloggen kan man även se det i mina inlägg. Jag känner egentligen inte den där känslan av att behöva skriva längre. Bloggen var mitt sätt att uttrycka mina känslor på, även om det var väldigt "gåtigt" & mycket intrasslat. Jag förstod det, & mina närmsta förstod det.

Jag hade ett behov av att prata, få känna lite sympati emellanåt. Jag känner inte det behovet längre. Inte sympati behov iallafall. Nu känner jag något annat. Jag vet egentligen inte själv vad jag känner. Vet inte om jag mår bra, om jag mår dåligt, är jag återställd eller är jag långt ifrån? Alla tankar & känslor är som ett enda garnystan. Jag känner mig tilltrasslad & trasig, men ändå är det något som håller ihop mig. Någon har trasslat in änden så att allt inte lossnar & blir ett enda långt trassligt band. Jag känner mig säker på vissa saker, men destu mer osäker inom andra saker.

Behöver jag mer tid? Finns det något jag glömt? Varför känner jag mig jämt så tom, så ensam? Jag vill inte prata om något, jag känner inte det behovet. Känner bara att jag besvärar folk med mina tankar & känslor. Det har pågått alldeles för länge nu & jag vill inte plåga er med det längre. Kanske borde jag helt enkelt sluta blogga? Tror dock inte det händer på ett tag. Ibland behöver jag detta, bara få skriva av mig. Men jag har ju inte något vettigt att skriva om? Jag har inga planer inom den närmsta framtiden & jag skriver ju inte flitigt nuförtiden direkt. Då skrev jag t.o.m flitigare när vi levde utan el i huset förra hösten.

Men som jag sa i början av inlägget, jag mådde fruktansvärt dåligt förra året. Jag kom att tänka på det när jag lyssnade på Evanescence - October. Den påminner mig om förra hösten/vintern. Hela texten känns igen & jag känner så mycket minnen & känslor komma tillbaka. Jag ville ha sympati, ville att någon ensam själ skulle tycka synd om mig. Jag ville inte tycka synd om mig själv, därför kändes det lite bra när någon annan gjorde det åt mig. Men samtidigt är det inte synd om mig, & det har aldrig varit det! Jag begriper inte vad som föll mig in. Men att känna sig lite omtyckt, att få lite sympati, att känna att det är faktiskt något hemskt som har hänt & att det kanske är lite synd om mig trots allt har hjälpt mig lite grann. När någon säger "vad hemskt", "Fan vad synd om dig", "Du är stark", då känner man att det är okej att må dåligt över det.

Jag vet, helt tilltrasslat, men så är det i min skalle med.

Jag är tacksam som FAN för de som hjälpt mig under hela min läkningsperiod & som fortfarande hjälper mig. Framförallt är jag EVIGT tacksam Alexander Michaloff. Han har alltid ställt upp, aldrig dömt mig & aldrig fått mig att känna att jag inte duger eller att jag är jobbig som mått så dåligt. Jag är även fruktansvärt tacksam för Sara, som var där dagen efter & även månaderna efter. Du kom in i mitt liv igen, & det har fått mig att andas lite lättare igen. Jonna, du hjälper mig genom att bara finnas. Du är helt jävla fanstastiskt underbar! Jag hoppas att du vet det, & jag hoppas att du vet hur mycket jag älskar dig vännen. Så självklart min psykolog, hon har hjälpt mig otroligt mycket! Jag hade inte kunnat drömma om en bättre psykolog än henne.

Såhär i efterhand tror jag inte ens att tabletterna hjälpt. Men det kanske är så att det är de som hjälper mig? De som hjälper mig ha humöret upp? Jag vet inte, men jag vet att jag snart ska sluta med dom (har 3 månader kvar av de jag har hemma, sen ett recept till med 3 månader som jag ska dela upp på 6-9 månader) & det får mig att må lite bättre i själen. Jag hatar tabletter. Skulle göra vad som helst för att slippa ta dem varje dag. Vad som helst.

Nej, nu ska jag sätta in en film i datorn, står mellan "Walk the line" (som vanligt) eller "Derailed" med Jennifer Aniston & Clive Owen. Sen & andra sidan så är Joaquin Phoenix min favvis skådis, så det blir nog walk the line ^_^

Natti natti :*

Peace
/S

fantastisk jävla natt måste jag säga. Somnade runt 4 & vaknade runt 5. 1 timmes sömn & vaknar av mardrömmar. Mycket trevligt! Vaknar med gråten i halsen & vill bara ligga kvar & försöka somna om. Men icke. Istället får jag gå upp, åka till malmö (STÅ PÅ TÅGET!) åka hem till Alex & börja gråta. Jippi! Blev även försenad till skolan, ofc. Kommer till skolan, förklarar för läraren varför jag är sen, börjar nästan gråta igen & han säger att jag kan prata med honom om det är något som tynger mig. NÄÄÄÄÄÄÄ! Inget tynger mig! Ingenting alls!

Fan. Denna dagen kunde haft en bättre start.
Jag ska iaf träffa alex i eftermiddag. Lite bra iaf.

Peace
/S

Denna kvällen har varit fruktansvärt jobbig, känsomässigt. Min tatuering säger "never look back" men ändå är det de enda jag gör. Fan. Skulle kanske behövt psykologtiden idag iaf? Skit samma. Det löser sig.

Önskar bara att jag inte blev så känslomässigt instabil dom dagar jag tänker på det lite mer. Önskar att jag kunde tänka på det utan att känna den skulden jag känner för att jag mår dåligt. Önskar att jag kunde se det som en erfarenhet mer istället som en sak att skämmas för & känna avsky. Jag vill kunna prata om det utan att känna att jag kommer bli ett nervvrak. Vill kunna läsa om det i tidningarna utan att känna vrede & hat blandat med att jag äcklas & förfäras. Jag hatar det! Jag hatar dom.

Just nu är jag ett känslomässigt vrak.

Jag kan skratta & ha skitkul ena minuten & sedan gråta i nästa minut. Jag kan känna mig hungrig ena minuten sen vill jag inte äta någonting alls. Jag är röksugen men orkar inte resa mig för att röka. Fan! Jag känner riktigt instabiliteten ta över mig! Jag känner mig sexuellt frustrerad, vill inte mycket annat än ha sex, men samtidigt inte. Det finns för mycket kopplingar. Men jag vet att jag skulle må bättre av sex. Jag vill bara inte riskera att må ännu sämre.

Jag pallar fan inte ha det såhär varje gång jag inser detta.

Nu är det dags för hårdhanskar. Det samma gäller med att prata om det. Har blivit sämre på det igen.. Jag ringer ingen, pratar inte ut med någon.

Hjälp mig?

/S

Jag mår inte bra just nu. Jag vet egentligen inte varför. Alex ligger & sover & jag borde egentligen göra detsamma. Jag behöver ju min sömn! Nej, istället sitter jag & röker, dricker cola & hoppas på bättre tider. Hela dagen har kännts upp&ner. Var hyper, & då menar jag verkligen HYPER i skolan idag. Helt sjukt vad jobbig jag var. Förlåt klassen... Sen blev jag trött. Så fruktansvärt trött. Kom till stadion & kände mig sur/nere/butter. Matchen gjorde ju ingenting bättre. Eller att jag blivit biten av ett djur (fråga inte vilket..) & att min arm ser ut som att det är en tennisboll i den..

Nej, jag måste egentligen sova. Men jag vill inte. Jo, jag vill. För det är skönt att sova. Men jag vill inte lägga mig. Har huvudvärk, är ledsen, besviken, man kan nästan (notera nästan!) säga att jag känner mig ensam. Som en ensam själ. Vill prata ut lite. men kan inte. Alex ska upp tidigare än vanligt imorgon. Jag har skola imorgon. Vill inte väcka någon & orkar egentligen inte prata heller.

Men.. Varför just jag? Kunde ni inte tagit någon annan & förstöra deras liv? Jag är inte tillräckligt stark.

Peace
/S

Om en vecka börjar skolan igen. Mitt sista år. Jag är förväntansfull & spänd. För just nu känner jag verkligen att jag har ingenting att förlora. Jag ska bara köra på, ge gärnet & hoppas på att det räcker för att få bra betyg i dom sista ämnena. Jag ska gå till skolan, oavsett om jag sovit 1 timme eller 10 timmar på natten. Jag ska inte stanna hemma för lite huvudvärk. Jag ska verkligen vara sjuk eller känna mig RIKTIGT jävla deppig om jag ska stanna hemma.

Sen har jag bestämt mig för en sak till. Men det är inget ni får reda på här. Inom kort kommer ni få veta, när jag har kommit igång med skolan, vardagen & resten. Vissa saker behöver inhandlas (inget dyrt) vissa saker behöver förberedas. Sen kan jag kanske avslöja vad jag tänker göra.

Just nu vet jag hur livet dom närmsta åren ska bli för mig. Eller ja, man kan ju aldrig veta om det kommer bli så, men det som är planerat är iaf för några år framåt.

Det är dags att inse nu att jag är 19 år gammal, går sista året i gymnasiet & det är dags att ta tag i livet! Nu är det slut med gnället & latandet. Här ska tas tag i allt som inte blivit klart, s¨ånt som inte påbörjats & det jag vill ska hända. För ingen annan kan få saker att hända förutom jag själv.

Ni får gärna stanna & utvecklas med mig, se om jag klarar det. Men det kommer innebära mycket tid från min sida. Jag kommer kanske inte alltid ha tid till allt jag tagit mig tid till innan. Så jag hoppas ni är med mig till slutet ändå.

Detta kommer bli bra. Det blir det.

Peace
/S


Oredigerad.

Hej mina vänner. Jag har inte skrivit på evigheter, men har ju som sagt skrivit här ett tag, ni kan även se bulgarien bilderna där & på bdb.
Iaf så har jag nu bestämt mig för att jag ska fotsätta med denna bloggen, denna är jag. Men det dröjer ett tag till, orkar helt enkelt inte skriva något. Sorry.

så bloggpaus nu på obestämd famtid.

Peace
/S

Blir inte så mycket uppdaterat idag.. Internet ur funktion, fattar inte varför >.< lyckades hitta ett trådlöst nätverk, men det är sjukt segt & har bara en plopp, så lär försvinna snart. Hoppas allt är bra med er. & för er som svarade på detta inlägget, ja. mer säger jag inte.

puss

Omtumlande natt, minst sagt. Trodde inte det var såhär, trodde inte alls att det var sant. Där ser man.. Inte mycket att göra åt. Inte mycket att säga om det egentligen. Jag är baa förvånad. Samtidigt som jag är glad. Det känns bra att veta att man är omtyckt fast man har pojkvän. & det känns bra att veta att man faktiskt är saknad.

Puss

Hittar inte på någon bra titel till detta inlägget, så fick bli inlägg. Vr beredda på att det kommer vara mycket hat mot mig själv, & att detta enbart är för att klaga på mig själv. Jag söker inte uppmärksamhet med detta inlägget, jag behöver bara skriva av mig.

---

Jag är så jävla dum i huvet. Seriöst! Jag säger hela tiden att jag inte tycker synd om mig själv, att jag inte vill att andra ska tycka synd om mig. Men kolla på mig! Jag orkar aldrig någonting, jag vill aldrig någonting & jag skiter inprincip i allt. & varje gång, nästan, skyller jag på det.  Är inte det att tycka synd om sig själv? Egentligen?

Jag tycker egentligen inte så jävla synd om mig själv, men jag använder alltid det som en undanflykt för att slippa saker. Alltså visst, jag mår ju fortfarande dåligt, men vafan! Jag kan inte alltid hålla på såhär? Dags att rycka sig i kragen  ta tag i allt. Se till att ta hand om mig själv & andra i min närhet.

Hela våren har varit fruktansvärd. Jag har så gott som skitit i allt vad skolan innebär, jag orkar inte ta tag i saker, varken om det gäller kompisar eller mig själv. Jag ringer aldrig någon, & tycker att det är förjävligt att ingen hör av sig till mig. Dubbelmoral kanske? Är det konstigt att ingen hör av sig? Egentligen.

Såfort jag inte orkar något eller vill något så skyller jag på att jag mår dåligt. Men gör jag det, egentligen? Klart, jag mår dåligt fortfarande, vilket väl är förståeligt. Men herregud, det är snart 2 år sen! Kanske är dags att jag låter allting gå. Slutar tycka så jävla synd om mig själv! För ja, på en nivå tycker jag ju synd om mig själv. Eller? Vad tycker ni, som känner mig. Känns det inte så ibland? Som att jag tycker så jävla synd om mig själv ibland?

Nu ska det bli ändringar! Jag ska bry mig om mina vänner igen. Jag ska skita i att jag inte orkar, jag ska göra det ändå. Jag bryr mig inte om att jag mår dåligt, jag klarar mig! Det gör jag alltid. Jag har alltid klarat mig bra, varför inte nu? jag fr ju hjälp. Hjälp från mina föräldrar, hjälp från mina vänner, hjälp från Alex, hjälp av psykolog & jag har fortfarande hjälp av antidepp piller. Jag har ju egentligen den bästa hjälpen man kan tänka sig. Men ändå är det forftfarande synd om mig. Nej, det är det inte.

Dags för mig att inse det.

---

Så. Behövde skriva av mig lite som sagt. Kommentera gärna vad ni anser. Kanske svårt för er som inte känner mig, men ser ni också den här sidan av mig?

peace
/S

Det var förresten ungefär här jag tappade min mobil.. Bilden tog jag när jag var ute med Anju & fotade i slutet av maj.. Så jävla störigt att jag hade perfekt för att fota vattnet, men så tappar jag mobilen, & inte fan fick jag något foto..

hur fan kan folk vara så elaka? Jag är hemma för en gångs skull, har ingen dator som jag klistrar mig framför, jag har en kamera & det är skönt väder ute. Imorrn drar jag till malmö igen för att vara där hela månaden ut, sen ska jag komma hem någongång precis innan semestern bara för att packa grejjor, sen åker jag. jag kommer inte vara hemma ordentligt förrän i slutet av Juli. Men inte en jävel vill gå ut med mig. TRÅKISAR! mamma är trött, pappa är trött, anju är trött, kevin stack till en kompis & jesper drog till svedala. Jag har verkligen inga kompisar...

& Alex är i dalarna nu. Hos sin bror. Han kommer hem imorrn kväll. BLÄ! :(

Vill inte sitta inne & dö. jag vill ut! vill göra något! FANFANFAN att jag inte har några vänner ALLS!.

Bajs bajs bajs. Jag vägrar gå ut själv, det blir ju snart mörkt, & dessutom vågar jag inte gå ensam med kameran, tänk om någon snor den :'|

peace
/S

Du skojar vad jag är trött, varm & stressad! Hela dagen har gått åt fotoutställningen. Knappt hunnit röka ffs! Jag har mensvärk, känner mig deppig & är trött. Jag vill inte mer just nu. Vill bara lägga mig någonstans där ingen annan är, bara vila en stund. Kan jag få det? Jag känner verkligen att jag inte orkar mer just nu. Kommer kollapsa & få ett utbrott snart. Känner att jag kommer börja gråta & bryta ihop vilket sekund som helst.

Har förresten gjort den nya bloggen nu. Den är inte vidgjord någonstans & har inte skrivit något alls. men det kommer gå bra till sist! http://thismess.blogg.se/fotoblogg

Peace
/S

Ja, nu ska jag klaga & ta ut min ilska här igen.

Vafan har fått er att tro att ni kan trycka ner mig hur ni vill? Hur FAN kan ni säga ett jävla piss när ni inte vet någonting? Ja, jag har varit borta mycket i skolan, ja, jag har missat mycket & har mycket att ta igen. me nni vet inte varför, & inte fan frågar ni heller. Det enda ni bryr er om är att jag har svikit er, att jag förstör för alla andra. Ni kanske inte ens har tänkt på att jag är förstörd? Att det inte finns något hopp i mig? Att jag inte har orken till att göra något. Ni har kanske glömt att jag faktiskt inte mår bra. Kanske till och med glömt att ni en gång sa att jag kan prata med er, att ni lyssnar på mig. För det gör ni inte. Ingen av er finns där, ingen av er frågar hur jag mår, & ingen av er orkar lyssna. Så för fan, sluta säga att har varit borta mycket, sluta säga att jag kommer få ig. För det kommer jag inte. jag har snackat med varenda jävla lärare. Jag har berättat för dom hur det ligger till.

Sluta för fan säga något innan ni kan säga något av värde till mig. För ust nu är ni inte mer än en flugskit för mig! Jävla själviska är ni. Riktigt själviska. Ni tycker att allt är mitt fel, att jag förstör för er. För ni VET varför jag mår dåligt, VARFÖR jag inte orkar. Men ni bryr er inte.

Inte ett piss.

Kände en sådan underbar känsla när jag gick från bussen till skolan. Det är ungefär 5 minuters promenad. Allt är grönt i olika nyanser & man hör fåglar kvittra. Gick förbi ett fläderblomsträd. Åh vad det doftar gott! Kommer ihåg när jag var liten, minns inte om det var mamma eller någon annan, men iaf så gjorde vi egen fläderbloms saft. Så gott! Blev jättesugen på det. hehe. Iaf, när jag kände doften av fläder så var allt fullbordat, nu är det vår. Att det är superfint väder gör ju bara saken ännu bättre!

Jag älskar våren. Alltid känner man sig piggare & gladare. Man märker på människor runt omkring en att dom också blir det. Eller, dom flesta iaf.

Jag minns förra våren. Fy vad förvirrad & dum jag var. Jag brukar räkna våren mellan mars-juni. Jag blev ovän med min bästa vän, gjorde slut med pojkvännen (vilket jag INTE ångrar), hade ett "förhållande" med en kille jag egentligen inte tyckte om, träffade mitt ex (vilket ledde till att förträngda känslor kom fram), hade sex uppe i sthlm på en toalett. Ja. Ni ser ju själva, förvirrad & dum. Jag mådde inte alls bra då. Festade varje helg, utan undantag. Sov nästan inget alls, ändå gick jag i skolan. Jag bara var. Kände ingenting, visste ingenting. Jag gjorde inprincip vad andra ville att jag skulle göra, utan att säga ifrån. Jag hade ingen ro i kroppen, aldrig var jag ensam heller. Jag hade aldrig tid att tänka eller känna.

Men så kom maj, & allt förändrades. Då började jag istället njuta av att det faktiskt var vår. Alexander, min hjälte, fick mig att förstå att jag kanske skulle sakta ner några hekton.

För jag tycker faktiskt man ska njuta av våren. Våren är en fin årstid. Det är då alla förändrigar kommer. Finare väder, blommor & gröna träd, fågelsång, det blir sakta ljusare om dagarna. Ni förstår ju själva. Man ska njuta av dom 4 månaderna, för dom kommer inte igen förrän om ett år.

Jag tycker om våren :)

Vet inte vad det är med mig. Känner att jag vill skriva av mig. men allt jag skriver blir konstigt eller för öppet så orkar jag inte logga in på den låsta bloggen. Känner bara.. Äh, jag vet inte. Känner mig inte depp, men opepp kanske man kan förklara det som. Inte trött, men ändå jäkligt trött. Kan inte somna dock.. Eller ja, det vet jag faktiskt inget om, för jag har inte ens försökt än.. Vågar inte? Vill inte? Jag vet inte vad det är. Men något är det .För mycket tankar, för lite sömn. Det ger en ont cirkel föda, den blir ännu ondare.,.

Känner inte för någonting just nu. Skulle kunna sitta här hela natten, utan problem! men då hade jag haft problem i skolan imorrn. Kan ju inte komma dit & somna, ska ju till psykologen imorrn med, & så sköna stolar som hon har.... He.. Ska bara skriva klart detta sen får jag försöka somna..

jag saknar närhet.. Jag behöver närhet! Av vem som helst egntligen. Ska försöka få hit Arne, han ligger ju ändå bara 3 meter ifrån mig & sover. Fan, måste öppna dörren så han inte bajsar här inne inatt..

Fan, detta inlägget rinner ju fan också ut i sanden.. Men ja, ni förstår vad jag menar.

Vill ni ha lösen till den låsta bloggen får ni fråga & säga varför ni vill ha den. Fråga genom mejl isf, står uppe på headern, men annars : [email protected]

Godnatt

peace
/S