Någon ringde hit kvart i 2 på hemligt nummer. Vem fan ringer mitt i natten, från hemligt nummer? Jag hade precis lagt mig ner & börjat somna in, så hör jag telefonen med orkade inte går upp. När det till sist, efter typ.. cp många signaler slutat ringa började jag tänka "fan, tänk om det är hemligt nummer, typ ett sjukhus eller något & det hänt mamma något?" (hon är i sundsvall över helgen) Jag blev mer & mer orolig & var tvungen att kolla vem som ringt.

Hemligt nummer.

Jag är ju inte LITE orolig nu. Tänk om det hänt min mamma något?! Ska jag ringa hennes mobil? Ska jag inte? Jag vet inte. Jag ska försöka lägga mig & se om jag kan somna, kan jag inte det kommer jag ringa henne.

Denna natten är ingen bra natt. Jag vet inte var allt kom ifrån, men när jag låg i sängen, helt släckt & med ögonen stängda så bara blixtrade det för mina ögon. Vad var det? Kan det verkligen? Oh gud... Plötsligt blev det mer & mer, tätare & tätare. Plötsligt såg jag allt. Igen. Jag fick se allt framför mig.

Jag började gråta. Jag ville skrika. Ville skrika åt mig själv att springa, ta dig loss!
Jag har börjat få flashbacks igen.

Jag vill inte. Jag får panik! Jag måste ha min medicin med andra ord. Inte ätit den på typ hela månaden nu, men nu märks det kanske hur mycket jag faktiskt behöver den. Eller jag vet egentligen inte.

Jag har iallafall inte kännt såhär på riktigt, riktigt länge. Jag vill ha Alex här. Nu. Jag vill kunna gråta ut i hans famn. Jag vill inte vara själv. Vill inte! Jag måste ha någon här! Måste få krama någon. Vill att någon ska hålla om mig. Säg något så att jag glömmer, jag vill inte tänka på detta nu!

Jag måste sova. Jag måste sova. Jag måste sova.

Varför hände detta nu? Jag har ju inte haft en flashback på ett år! Det var ju knappt att det hände den 1a december. varför nu? Helt oförståeligt. Helt jävla oförståeligt.

Rädda mig?

Sorry, jag var tvungen att få skriva av mig. Jag mår inte alls bra just nu. Hyperventilerar nästan & gråter så jag måste leta efter luft. (märklig kombination, men så är det.) Jag har verkligen inte mått såhär på länge. Vad har hänt?

Jag kom nyss att tänka på en sak. Jag är en väldigt romantisk person som älskar romantiska saker & börjargråta av allt romantsikst. Dock är jag ingen människa som vill ha världens romantiskaste sak, alltså typ med resor, värsta middagen, presenter för flera tusen. Nej, jag är en romantiker som älskar det lilla. Det som inte kostar en krona. Den som den andra parten kommit på för att han vet att jag älskar just det, eller för att han vill göra mig glad.

Jag älskar en promenad i vårsolen, en liten picknick på stranden. Under vintern en liten promenad en stjärnklar kväll. Vad som helst egentligen. Det bästa jag vet är att ta en fika med den jag älskar mest. På något sätt är det de mysigaste jag vet.

Men jag har en högsta önskan. En egen låt. Jag har alltid velat få en egen låt av min kille. Kvittar vem det har varit så har det alltid varit det jag vill ha. Ingen present, inga smycken. Jag vill ha en egen låt som han har kommit på med egna ord & med sina känslor för mig. Det hade varit det allra bästa för mig. En egen låt som förklara allt. Mucik är en stor del av mitt liv & tänk att få ha en låt som man kan lyssna på & tänka "detta är vad han sjunger, till mig!"

Det är nog det mest romantiska någon skulle kunna göra för mig. Tror jag.

Jag har alltid varit den som ger andra kärleksråd. Jag har alltid varit i ett förhållande (iallafall de senaste 4 åren..). Det har varit uppenbart att det är mig man kommer till, jag borde väl veta?
Men jag har tappat fokus. Jag vet inte längre själv hur jag ska sköta kärleken.

Sitter här och gråter samtidigt som jag skriver detta. Har pratat med Sara i x antal timmar & har kommit underfund med att vi har problem. Att jag inte riktigt fattat det förrän nu. Jag vill inte förlora dig, jag vet inte hur jag ska leva utan dig. Vi har ju levt med varandra ett tag & jag vet inte hur man lever utan dig längre, jag kommer inte ihåg hur man gör.

Jag önskar att allt var som det var förut. Vi kunde se allt om varandra genom att titta i ögonen. Var försvann det? var är passionen & glöden som fanns? Glöden som skulle bli till en stor eld, passionen som skulle växa sig starkare för varje dag. Det känns som att allt runnit bort, regnat bort. Allt har försvunnit, likaså mina tårar. Försvann all glädje & allt hopp med mina tårar? Nu när jag mår bra igen, varför mår inte vi bra då?

Jag önskar att jag hade svar. Jag brukar ha svar till alla andra, jag hade haft det om ett annat par haft det såhär, men inte till mig själv. Varför? Jag vill bara att allt ska bli bra igen, vill att vi ska orka leva vidare i vårt underbara paradis som bara du & jag kan ha! Det är vi mot allt! Vi kan allt som ingen annan kan, jag vet att vi har det fortfarande! Men var har vi gömt det?

Jag vet att du kommer läsa detta & förmodligen undra vad jag snackar om, men det kan vi ta ensamma du & jag.

Ni andra behöver nog inte vara oroliga. Det kommer fixa sig förr eller senare & det är egentligen inte så farligt som det kanske verkar vid första anblick. Men mitt hjärta gör ont just nu, just nu när jag insett vissa saker.

---

Är det fel att vilja ha en komplimang då & då? Eller att få ett sött sms ibland? Jag saknar när vi var nykära & bombaderade varandra med sms!
Give it back to me, the fire that burned for us

Nu ska jag sova som fan, hoppas jag.
Puss

(ta inte alldeles för allvarligt på detta inlägget,
var tvungen att skriva av mig någonstans iallafall.)

Nu var man tillbaka i Höör igen. Känns lite vemodigt. Jag vill vara hemma, men samtidigt inte. Dels för stämningen här är hemma & dels för att jag nu måste smyga med rökningen. (mamma håller på att sluta, så visar jag henne ciggen så blir det väl hus i helvetet :P) Men det är samtidigt skönt att vara hemma. Det blir lite för mycket att umgås så intensivt med Alex. Nog för att jag älskar det, men ibland behöver man vara för sig själv :P Tror han tycker det är rätt skönt att vara utan mig med.

Imorgon börjar min allra sista skoltermin. Allra sista! Det är helt sinnessjukt. & denna terminen ska jag få toppbetyg i resten av ämnena jag har. Så det är så. Mitt mål är att ha mvg i minst 2 ämnen. (tror det blir jobbigt, men fan jag ska klara det!) & sen ska jag ha vg i resten, iallafall i dem som kommer avslutas denna terminen. Förra terminen har jag ingen aning om hur det gick, men jag får helt enkelt snacka med de på skolan & se om jag kan läsa upp något av ämnena. Sen får vi se hur det blir med Naturen. Jag måste läsa natur för att få fullständigt betyg, vilket isåfall betyder att jag måste skippa psykologin, som jag längtat efter att få läsa i några år nu. Ska se om jag inte kan göra en prövning eller liknande istället.

Äh, nu är det fortfarande lov, då ska jag inte tänka på skolan.

Vad gör ni idag?


Bild från ICHC

Btw, Det är snö i Höör!

Jag undrar hur det känns att bli lämnad efter 20 år.
Det är så det är just nu. Mina föräldrar ska skiljas, för er som inte visste. Fick reda på det i början av december.

Jag vet egentligen inte själv vad jag ska tycka eller tänka om det. Det kom egentligen inte som en överraskning, men man blir ju såklart ledsen. Det var vår sista julafton idag. Jag har ingen aning om hur nästa år blir. Kommer vi fira tillsammans, eller på varsitt håll?

Just nu känner jag mig riktigt svag. Jag känner att jag måste klara allt, jag måste må bra. Men jag gör nog inte riktigt det. Eller ja. Jag mår ju inte dåligt över seperationen, men det känns lite småtugnt. Ungefär som "varför ska allt dåligt hända i december".

Men jag vet att jag klarar mig. Jag måste bara bearbeta allt först. Jag gråter över det, ja. Men mest för att jag tänker på min familj. På pappa, som förmodligen inte mår sådär jättebra just nu. 20 år är lång tid, & 3 barn med.Sen tänker jag på mina bröder, eller iallafall Kevin. Han har tagit det värst. & mamma såklart. Jag är så jävla orolig över vad som ska hända med henne. Kommer hon ha råd att bo ensam? Jag vet att jag kommer klara mig oavsett vad som händer, jag har Alex & hans familj, jag vet att jag kan komma dit när jag vill & att jag är välkommen såfort det blir jobbigt hemma. Men vad ska hända med de andra 4? Vad ska hända med katterna? Ska dom bo med mamma eller pappa? För dom ska fan inte bo var för sig! Det kommer jag personligen se till.

Det finns så mycket tankar kring "vad ska hända...", & jag har inte ett enda svar. Det enda jag vet är att våra nuvarande hyresvärdar (också pappas chef) kommer fixa varsin lägenhet. Det var en stor lättnad att få reda på det. Tack som fan! Men annars vet jag ingenting, absolut ingenting. & det är nog det som är jobbigast tror jag.

Äh, jag ska inte tjata mer om det nu. Nu vet ni, & ni vet också att jag mår bra men har några frågetecken att reda ut. Ni behöver inte vara oroliga för mig.

Satt precis på balkongen & rökte. Plötsligt kom allt upp. 2 år. Jag minns julen 2006. Jag var nog den allra tacksammaste människan den julen. Jag älskade att vi var allihopa & hade det så jävla mysigt i vårt lilla lilla vardagsrum som vi hade i huset. Jag kommer ihåg hur mycket jag uppskattade hela min familj. De gav mig glädje & hopp den julen. Det tackar jag dom för. Jag kommer aldrig att glömma december 2006. Det var den bästa julen i mitt liv. Jag kommer heller aldrig glömma januari 2007, den värsta månaden i hela mitt liv. Jag önskar inte ens min värsta fiende en sådan månad.

Ville bara skriva av mig lite.
Ta hand om er,
& kom ihåg att familjen är alltid det som kommer stå er närmst & hjälpa er i ur & skur.

Glöm aldrig att ingen kan älska er

så mycket som era föräldrar gör.

Jag sade för flera timmar en att jag var sjukt trött & behövde vila. Jag vilade aldrig & jag är fortfarande lika trött. Ändå går jag inte & lägger mig. Tycker ändå jag gjort ett bra jobb idag som fått klart 3 saker på beställning :)

Iaf så tänkte jag ta upp varför man alltid är avundsjuk på andra. Nästan alla männsikor är någon gång avundsjuk på någon annan, jämför sig själv med någon som man tycker är snyggare eller har snyggare pojkvän eller snyggare kläder. Varför ska det behöva vara så egentligen? Jag har varit väldigt avundsjuk på många olika saker i mina dar, men jag tror inte jag är det så mycket nu för tiden. Anledningen till att jag tar upp det är för att mormor igår sa att min morbrors sambos mamma hade varit med på sjukhuset härromdagen, när Ella, som min nya kusin heter hade fötts. Morfar filmade & när mormor sedan hade sett filmen så tyckte hon att hon såg förjävlig ut. Min mormor är lite storvuxen, har så länge jag kan minnas också varit det, medans jennys mamma tydligen är smal & snärt. Då hade alltså min mormor jämfört sig själv med henne. Jag tycker det är lite tragiskt. För visst kanske det är så, att man alltid kommer vilja se annorluna ut än vad man gör, men jag känner ändå att man alltid är vacker, oavsett hudfärg, vikt, kläder eller utseende. Man har alltid ett vackert inre!

Nu till något helt annat. Jag är skitsugen på att se Johnny Cash inspirerade filmen "Walk the line", min favoritfilm, men vi har blivit av med den! Den finns ingenstans! Jag är så jävla sugen på att se den för minst 50e gången! haha :) Jag älskar den! Sen att Joaquin Phoenix är med i den är ju ett stort plus! Min favorit skådespelare som är så mumsigt snygg! Om någon har filmen kan ni väl skicka den till mig?! haha :) SKa e om inte jag kan hitta den över internet & streama den.

God natt!


Joaquin Phoenix, nom nom!

(men först måste jag säga att jag har hört Britney's "Womanizer" & "Circus" typ, 2 gånger var ikväll, I LOVE THEM!)

Men. Jag är inte deprimerad. Jag har kommit fram till det nu. För någon dag sen berättade Alex att en tjej som vi känner hade frågat om vi verkligen har ett bra förhållande, med tanke på att jag är deprimerad. Ungefär "Varför skulle hon vara deprimerad om ni hade det bra?" Ja, man kan ju undra? Men iaf så anser inte jag mig själv vara deprimerad. Visst knaprar jag piller, men det är ju bara för att jag ska "lära mig" att leva i denna känslan. Om ett halvår (hoppas jag..) kan jag äntligen sluta med tabletterna. I dagarna var det ett år sen jag började med dem. Usch, ryser i hela kroppen när jag tänker på det..

Visst har jag dagar då jag önskar att hela världen kunde försvinna. Men alla har sådana dagar. & visst har jag dagar då allt dåligt kommer på en & samma gång. Men jag överlever ju? (jag vet att en del ANONYMA kräk kommer vilja kommentera att jag ändå bara klagar alltid) Ja, det gör jag. I bloggen. För denna bloggen är MIN & jag skriver precis vilket skit jag vill, när fan jag vill. Så det är så. Jag skapade denna bloggen för att skriva av mig när det var jobbigt. & det har hjälpt en del. Går man tillbaka ett år i bloggen så ser man stor skillnad.

Nu tänkte jag faktiskt ta natt ciggen sen ska jag gå & lägga mig.

Ni får Britney med Circus här under, vill ni se den riktiga videon hänvisar jag er hit.

Nu ska jag strax sova.Tänkte bara skriva av mig lite snabbt.

Jag tror jag kommer ha en tid nu med nertryckt självförtroende. Tror jag har haft det ett tag dock. Men jag tycker inte att något jag gör blir bra & tycker inte att JAG är tillräckligt bra. Jag känner mig aldrig snygg eller vacker, luktar alltid svett & gör absolut ingenting om dagarna. Jag är lite som en död människa just nu. Kanske man kan säga. Jag känner mig aldrig riktigt glad & aldrig riktigt bra. Har alltid något hos mig själv att klaga på.

Tex. Jag hatar mina illustrationer. Tycker inte alls att dom är bra. Samma sak med mina bilder. Jag blir aldrig riktigt nöjd med dom. Tycker inte att dom är något speciellt. Jag känner aldrig att jag är riktigt fin (som sagt) & jag känner mig bara fet & äcklig. Jag orkar heller inte göra något åt saken, orkar inte fixa till mig ordentligt eller orkar inte duscha. Det är skitäckligt jag vet. En annan äcklig sak är att jag har löss. Har haft det i några månader nu. Jag fick aldrig riktigt bort dom för några månader sen så jag går omkring med en kliande krypande hårbotten, ungefär. & inte gör jag något åt det. & hur äckligt är inte det på en skala?!

Jag har fan ingen ork till någonting längre. Inget vettigt iaf.
Hjälp någon?!

Tur att jag ska till psykologen imorgon (idag...) så jag kan prata ut lite. Lär säkert bli en & annan tår med. Jag bröt ihop i måndags hemma hos Alex. Fan, jag orkar inte ha det såhär! Jag måste ta tag i mig själv! MÅSTE!!!!!!!

Nu är det bedtime för denna trötta Stephanie. Jag har kännt mig kass & vedervärdig hela jävla dagen & hoppas på att somna snabbt. Imorgon blir nog inte mycket bättre.

Tjohej, jag känner mig som världens sämsta tjej.
(bokstavligt talat!)

God Natt.

Vi har ingen lärare, ska jobba med projekt arbetet & jag är trött. Kunde lika gärna stannat hemma idag eftersom jag sovit en timme, jobbar med projektarbetet enskillt & känner mig allmänt dålig. Jag har ont i foten. Har haft det i typ en vecka nu om inte mer. Höger fot. Det är väl självklart att jag trampar på alla ställen där marken är ojämn med höger fot, så att jag trampar helt fel & får ännu mer on i foten. Måste nog vila mina fötter från dessa skorna ett par dagar tror jag.. Gör fan skit ont!

Sitter här i skolan utan bh, helt flottig & trött men ändå hyper efter massa kaffe. Får nog ta mig hem till Pålle sen, glömde min bh där i lördags (för att jag tog av mig den, fråga inte varför för det minns jag inte :P) Sen måste jag hem till Alex & hämta motljus skyddet till kameran, glömde det där. Så ska jag till mff hopen & handla en mössa till pappa. Blir ju såklart det först, eftersom skolan ligger 2 minuter ifrån shoppen.. haha.

Natten var iaf fruktansvärd. Jag försökte sova, vred mig, vred mig & vred mig. Kunde jävlar inte somna. Sen gjorde ju inte Arne saken mycket bättre. Han var nog inte trött för han hoppade runder på allt! Hoppade upp på garderoben, ner från garderoben & välte massa saker på mitt skrivbord, kom upp till mig & ville bli klappad & när han inte blev det så knockade han mig. Jobbig som fan var han. Jag vet egentligen inte varför jag inte somnade. Hade tagit två av mina lergigan men det gick fan inte! Jag tänkte heller inte på något speciellt. Kanske ligger undermedvetet? Mitt allra innersta tänker på allt & gör så att jag sover oroligt & dåligt?

Nej, nu tycker jag att Jocke kan komma så vi kan gå igenom arbetet lite. Måste ju veta var han står & allt!

Peace
/S

Jag vill tro att jag gör det. Eller, innerst inne vet jag att jag KOMMER må bra. Men när?
Jag vet att det finns något som kallas lycka, som man känner ibland.
Men när ska jag kunna känna det utan att få skulkänslor?

2 år. Om en vecka är det 2 år sen.
Jag vet att de flesta som läser min blogg vet vad jag pratar om.
Ni tycker att det är lång tid, det klandrar jag inte er för.
2 år är lång tid! Det finns mycket som ändrats.

Vi har flyttat.
Jag har bytat skola.
Kevin har bytat skola.
Pappa har bytat jobb.
Jag har varit tsm med Alex.
Jag & sara har blivit ovänner för att sedan bli vänner igen.

Men 2 år känns inte så långt för mig som det egentligen är.
2 år känns som en månad sen för mig.

Nu händer exakt samma sak som hände förra året.
Jag struntar ("orkar inte") i att gå till skolan, känner mig svag & ensam trots att jag inte är det.
Jag sover sämre än sämst.

Ska det behöva vara såhär varenda jävla vinter?
Fan. Jag orkar inte ha det såhär längre.
Jag vill ta tag i allt! Vill gå till skolan, träffa alla, få bra betyg,
men inget annat än tanken i min kropp vill det. Allt annat säger emot, de vill inte.
Benen vägrar röra sig, magen gör revolt.
Hur ska jag klara av detta sista året?!

Jag pratar inte med någon om det heller.
Tror det beror på att jag skäms.
För med tanke på hur lite jag skrivit här på sista tiden, & så lite jag pratat med mina nära så..
Jag skäms.

Förlåt.

jag kan inte somna. Kan inte sluta tänka på att det snart är två år sen allt hände. Jag försöker tänka på allt kul som händer i helgen, bio, fotografering & middag/fest. Men det går inte. Alex sover, jag röker.

2 år. Är det lång tid? Huur lång tid är 2 år om man tittar på det? Det känns som det bara var en månad sen allt hände. Jag minns för ett år sen. Då trodde jag på allvar att jag skulle må bättre vid denna tidpunkt. Visst, jag mår bättre, men inte bra..

Vi hörs om några timmar. Tror jag väcker alex med klickandet på tangenterna.

En uppdatering ur mitt liv & hur allt är planerat.

Jag gör inget vettigt om dagarna, möjligvis att jag ens tar mig till skolan. När jag känner för att göra något så är det att illustrera, men det blir ändå aldrig något bra eller så bara kladdar jag. Jag sover hela tiden. Om jag ligger ner kan jag garantera att jag sover inom 5 min. Under dagtid iaf. För när jag väl ska sova, då går det jävlar ta mig inte. Jag ska skriva loggbok, har tänkt på det sen i tisdags kväll men jag tar mig inte 5 minuter till att göra det, därför att det är "jobbigt", vilket det egentligen inte är. Jag äter som en häst & går upp i vikt varje dag. Min vikt är just nu mellan 72-74. Det är mycket för mig som för ett år sen vägde 58. Jag träffar ingen annan än Alex, inte för att det egentligen gör något, men jag förtränger att jag ens har vänner, för jag tycker att alex är mitt allt. (vilket han egentligen inte är, för vänner är jävligt viktigt det med)

Nu till roligare saker. Jag ska fota min morbror & hans flickvän Jenny nästa vecka. Hon är ju gravid & ska ha om 4 veckor & 3 dagar. Så jag ska ta "proffsfoto" till dom, vilket förmofligen blir på lördag. Förhoppningsvis följer alex med & är min assistent, för det kan behövas då jag inte kommer ha studioblixtar, utan får ta vara på det ljus & de lampor som finns. Samt att jag ska använda reflexskärm.

Jag & alex har även planerat att åka över till köpenhamn sista helgen i november, för att jag ska ha något annat att tänka på än att det snart är den 1 december & snart 2 år sen allt skit började. Frågan är väl mest hur mycket pengar vi har. För om vi inte har tillräckligt är det nog ingen av oss som känner för det.

Pålle ska flytta till Åre i 5 månader, vilket inte alls är kul, för jag kommer sakna min pållis jättemassamycket. Min lilla bumbibjörn som jag alltid har lika trevligt med <3

Jag ska förmodligen träffa Anju imorgon. Inte umgåtts med henne på flera månader, så det är fan dags nu.

Jag ska skaffa hormonspiral. Därför jag skulle till gynekologen i onsdags. Jag var i trelleborg, satt & väntade 20 min över min tid, gick in & frågade i receptionen varför det tog sån tid så kollade hon upp det. Min barnmorska hade bokat fel gynekolog. Hon hade bokat en i malmö (fast hon sa att det inte fanns någon i malmö) & skickat mig till trelleborg. Så jag ska dit på onsdag igen, & då ska det kollas & undersökas. Sen slutar jag väl med p-pillerna ett tag innan jag får isatt spiralen. Steph är lite glad över att hon kommer få äta ett piller mindre om dagen.

Jag måste till Fotovideo & hämta min tröja samt prata med dom där. Jag var ju sjuksrkiven sista veckan & sa inget. Jag skickade visserligen ett mejl men skämdes för mycket för att våga ringa eller ta mig dit. Jag skäms fortfarande & drar på att sticka dit för att hämta min tröja.

Jag ska börja blogga på allvar igen. Inte bara massa tjaffs om vardagen, utan mina tankar ska börja komma in i bloggen igen. Jag känner att jag saknar det. Så om ni är trötta på mitt tjat om att jag mår dåligt & att jag tänker på jobbiga saker ber jag er att sluta läsa bloggen efter detta inlägget.


Det är väl det som hänt/hända skall. Jätteintressant, eller hur?

Peace
/S

Gör en god sak för de tjejer som mår / mått fruktansvärt dåligt efter en hemsk sak. Skriv på & visa var ni står! Visa att ni inte tolererar att man blir behandlad som en slampa när man blivit våldtagen. Skriv på för att försöka ändra synen. Det kan vara du som är en av de 5 som anmäler det. Det kan vara du som känner dig missbetrodd. Skriv på nu innan det är för sent, det kan hända dig!