Jag har kommit jävligt långt. Jag mår mycket bättre, jag sover mycket bättre & jag lever mycket bättre. Jag har fått ett helt annat perspektiv på livet. Har fått en helt annan inställning till livet. Dagar då det är mindre bra, försöker jag göra bra genom vänner och fint sällskap. Varför sitta ensam hemma och deppa när man kan vara ute med folk & skratta?

Jag vet att jag kan vara väldigt känslig & ha dåliga dagar. Men vem har det inte så? Jag vet att mina vänner har dåliga dagar. Att mina vänner kan vara känsliga. Dom vet att jag hjälper dom, & jag vet att dom hjälper mig. När jag behöver det. Jag hoppas även att dom vet att jag uppskattar det så mycket! Även om jag är sämst på att visa det, eller ens utnyttja deras vilja att hjälpa mig. Jag är er evigt tacksam. Det är ni som får mig att vilja fortsätta andas.

Tiden går snabbt, ändå går den så långsamt. 3 & ½ år är jävligt lång tid egentligen. Men om man jämför med hela livet, så är det ingenting!

Det enda jag undrar är när mardrömmarna ska försvinna. & när skuldkänslorna ska försvinna. Börjar tröttna en del på dom. Och jag har börjat tröttna på att vara rädd för mörker, att vara paranoid och att tro att någon följer efter mig när jag är ute och går ensam.
Men det är väl sånt jag får leva med antar jag.

Jag har ett bra liv. Jag trivs med mitt liv. Iaf med mitt välbefinnande.
Jag har nog aldrig mått såhär bra innan.

Det finns några namn jag vill nämna. Några som har hjälpt mig lite lite extra, även fast de kanske inte vet om det.

Jonna, Ena, Mamma, Pappa, Kevin, Jesper, Anju, Sara, Alex, Layla(fd psykolog), Simon, Jesper(fd lärare), Pålle.

OBSERVERA; Jag har inte tagit i någon speciell ordning och jag har inte tagit med alla som någonsin hjälpt mig. De som står med här är personer som gjort det där lilla extra, något som jag minns att de har ställt upp eller bara funnits där som min livslina. Jag tackar er, och alla andra som inte står med här ovan. TACK!

♥

Jag är en drömmare. Precis som många andra så älskar jag att skapa min egen fantasi, min egen drömvärld. En dröm om hur allt kunde se ut, hur allt borde se ut. Hur allt kan se ut, egentligen. Jag älskar att sitta & bara fantisera om en annan verklighet. Låtsas att jag är någon annanstans & skriver detta inlägget. En annan tid, annan plats, med andra människor.

Jag brukar ligga på nätterna, när jag ska sova & låtsas att jag ligger brevid någon helt annan människa än Jonna. Inte för att jag inte tycker om att ligga brevid Jonna, men för att det är roligare att fantisera om andra, som man aldrig kommer få ligga brevid. Fy fan, makes no sense, as usual.

Jag gillar att drömma mig bort till en annan verklighet, den verkligheten jag egentligen vill ha! Med jobb, eget boende, inga som helst problem med pengar.. Där jag inte känner mig så fruktansvärt liten, sårad & ensam. Där jag faktiskt kan känna mig trygg & inte skämmas.

Jag borde inte skämmas! Har fan inget att skämmas över! Det är mitt liv, det är bara jag som ska leva just det här livet. Alltså borde jag få göra som jag vill. Nästan iaf. Jag borde inte behöva skämmas över mina känslor, eller mina val. Jag borde få göra & känna precis som jag vill, borde inte känna sådan.. ångest. & jag borde inte ha dåligt samvete. Det jag gör, gör jag för mig själv. Är det inte så det ska vara?!

Jag är en drömmare. Jag drömmer mig ofta bort. Men jag vet också att verkligheten är det enda jag kan göra något åt. Jag kan drömma, bestäma helt själv hur de ska se ut. & om jag vill ha det så, så kan jag också fixa det. Jag måste bara lyfta på ändan och göra det.

Men det kommer. Jag har redan börjat. Steg nummer ett, plugga upp betyg på Komvux. Steget efter det får ni veta vid ett senare tillfälle.


Jag förstår om detta inlägget gjorde många människor förvirrade & kanske rent av yra & illamående, men det skiter jag i. Jag vet att jag skriver väldigt osammanhängande. Det är dock inte jag som läser min blogg, så ni verkar ju gilla det ändå xD

Puss

Fan vad man ska ha mycket tankar och känslor. Om allt egentligen.
Jag tycker det är skit jobbigt. Jag är en väldigt känslig person, jag tar åt mig av vad andra tycker och säger, jag har lätt att känna för eller emot en person och jag är helt enkelt väldigt känslig.

Bara att jag har ont i min rygg får mig att bli känslig. För att jag vet att jag hade ont i ryggen när blööööööööööö hände. Jag vet att jag hade ont överallt egentligen, men just ryggen minns jag. Jag hatar det. Jag tänker alldeles för mycket. FÖR mycket.

Jag borde vara glad, jag ÄR glad! Men jag kan inte låta bli att tänka på det. Och det förändrar väl inte mitt humör under dagen, men under natten. När jag inte kan sova. När jag känner att det inte finns något annat än det. Det är nätterna som är jobbiga. Och ändå vill jag inte sova.

Jag vet, makes no sense at all i detta inlägget.
You know what?

Bite me!

(jag vet att jag skrev snigel)


Jag är singel. Jag kommer inte gå in på det mycket djupare än att det var mitt beslut & jag mår inte dåligt av det.
Jag passar på att tacka Alex för (nästan)3 fina år & en hel del underbara minnen.

Det är första gången jag faktiskt är singel sen jag var 16 år gammal. Jag var singel i typ.. 2 veckor innan jag träffade Alex.  Så det ska bli rätt skönt att faktiskt få ta hand om sig själv. Att vara ensam.. (då kanske jag slutar vara så jävla rädd för att faktiskt vara ensam!)

Så ni som tänkt ragga på mig för att jag är singel (jag vet att ni är många ;D) ni kan tänka en extra gång & strunta i det. För jag är inte intresserad.


Tänkte bara.. uppdatera er.

& förresten, idag (onsdag) har jag varit rökfri i 3 veckor. Jag är så jävla duktig!
Jag är stolt över mig själv.

Bye.

Jag har varit rökfri i 18 dagar nu! I'm a good girl! Fast jag tuggar tuggummin (vanliga) som bara den! Och biter mig i läppen hela tiden, samma jävla ställe också!


Jag skulle behöva mer tid. Min egen tid. Jag skulle behöva känna, vara och bara leva. Leva mig själv, andas mig själv, vara mig själv.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det. Jag bara känner det. Känner mig klämd. Mellan en verklighet som jag tycker om, och en fantasi som jag älskar. En fantasi som kan bli en verklghet, där jag faktiskt är den personen som jag brukade vara. Den personen jag vill bli.

Kan jag bli det i denna verkligheten också? Jag vet inte.
Jag vet inte mycket längre.

I need time.

Bilden är tagen från Jonnas dator, vet inte var den är från

Jag fyller år om bara ett par veckor. Då blir jag 21. Inte gammalt. Men ändå känns det som det. För vad har jag lyckats göra under 21 år?! tja, 14 av åren gick jag iaf i skolan. Sen innan dess var det dagis i 5 år. Nu har jag snart gått ett år utan att göra annat än jaga jobb. För det är verkligen JAGA! & jag är fan TRÖTT på att det är det enda jag gör! (som faktiskt är av någon nytta..)

Jag vill jobba, vill göra något vettigt. Jag vill inte sova som en skit, (ja, klockan är 3, men jag sa inte nu!) vakna & må som en skit & sen gå hela dagen med att bara ligga i sängen/soffan & titta på tv eller sitta vid datorn. Ibland har jag tur, då kan jag kanske träffa en vän eller två. Men det får man ju inte lön för. Inte i pengar iaf..

För jag börjar faktisk må piss & mög nu. Det räcker! Mitt självförtroende ligger i botten, mina intressen ligger i botten (foto & illustrationer speciellt..) & jag känner bara hur allt förfaller. Jag är trött på att inte kunna ha ett jobb, ha något att göra varje dag. Trött på att inte få tillräckligt med pengar.



GIVE ME A JOB!
Now plix!

Inatt när jag inte kunde sova skrev jag lite. Väldigt längesen jag skrev om mina känslor & så. & jag hade tänkt visa er det jag skrev. De flesta som läser min blogg vet vad jag gått igenom, & ni som inte vet får undra. Så, här har ni mina känslor & tankar från klockan 4 inatt.

---

Jag känner mig ensam. Fruktansvärt ensam. Det känns tungt. Svårt att andas. Jag minns när jag fortfarande sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Jag & Doris. Varje natt sov hon hos mig. Antingen vid mina fötter, vid mitt huvud (på bröstet) eller brevid mig. Hon gillade att leka, hela tiden. Sen kommer jag ihåg sista tiden jag bodde med mamma. Arne sov hos mig nästan varje natt. Låg vid min sida. Ibland hade han sitt huvud på min hand, som om den var en kudde. Jag saknar dem. Väldigt mycket. Det är ensamt nu, mina sisemisar.

Det känns jobbigt, men jag vill inte gråta. Det känns fel. Jag vet inte ens vad det är som känns jobbigt. Kanske att minnas. Minnas de månadera när jag var för rädd för att sova i mitt rum. Jobbigt att minnas mardrömmarna. Alltid samma dröm. Minnas de sömnlösa nätterna. Det är jobbigt att minnas den svåraste tiden i mitt liv.

Jag vill inte minnas. Men et känns bättre att minnas det, än att minnas det som gjorde att mitt liv förändrades. Visst, et kommer ju upp automatiskt, men inte på samma sätt.

Det känns fel att tänka på hur mitt liv såg ut för 3 år sen. Det var inte jag. Jag är inte en personen som jag ser i mina minnen. Jag är en stark person, inte så... rädd, så sårbar.

Jag försöker vara positiv, men det funkar inte alltid.

Jag får ont i magen, får svårt att andas. Jag känner mig frustrerad. Tänker egoistiska tankar. "Varför jag? Kunde det inte varit någon annan?" Så fel av mig att tänka så. Men jag vill faktiskt fortfarande veta VARFÖR? Vad var det som fick dem att tro att det dom gjorde var okej?!

Egentligen borde jag sova. Men jag vill inte sova. Jag vill skriva, prata & gråta om detta. Men jag har ingen som kan förstå mig. Inte fullt ut. Egentligen är jag glad för det. Att ingen i min närhet gått igenom samma sak. Men jag skulle vilja ha någon som jag kan prata med fullt ut. Inte skämmas.

Skärp dig Stephanie, det har gått 3 år!

Jag saknar Doris. & Arne. Min plumsa & min Barney. Mina katter. Hoppas ni har det bra, var ni än är.
Jag var föresten vid Arnes grav för inte så längesen. Pinnen som vi satte där står fortfarande upp ur jorden. Det känns skönt, då känns det inte som det var så längesen.

---

Ja, jätteknasigt. Men det är ad jag känner ibland på nätterna.
Puss

För några dagar sen pratade jag en stund med Anju i telefon. Satt & diskuterade hur jävla tråkigt man kan ha ibland. Alltså riktigt jävla skit tråkigt!

Sen hade Anju kommit på en teori.
Jorden är Guds baksmälla!

Tänk er själva, Gud & Djävulen sitter & dricker som satan en kväll, typ, kvällen innan jorden ska bli till. & sanna mina ord, Gud skapade INTE jorden på 7 dagar! Det var en dag, dagen av bakfylla & ångest.

Ibland tror jag fan att det är så. Varför skulle så många människor finnas som sviker, lämnar, nisshandlar, dödar mm. Om Gud inte hade varit bakfull den där dagen för 500 miljoner år sen (jorden är faktiskt inte äldre!!!! Tror jag...:S) så hade kanske alla människor varit bra. Inga krig, USA hade varit helt jävla normala, ingen svält.

Jävla Gud & din jävla bakfylla!
Nu vet ni iaf varför Gud inte gillar Djävulen!!!!


Nå, vad anser ni om denna teori? Har vi helt fel?
ANJU FOR PRESIDENT!!!!!!

Btw, när Anju sa detta till mig så sa jag bokstavligt talat "det måste jag lägga upp på min blogg." Får det inte er att tänka på Barney i How I met your mother? "This is soooo going on my blog!!" haah!


& på tal om Barney (Neil Patrick Harris) så hittade jag den BÄSTA bilden! Den är förmodligen från när han var med i filmen "Harold & Kumar escape from Guantanamo Bay" :D



Wahahahaa!
Han borde fan bli Gud!

Puss!

Jag har jättesvårt att sova. Först tar det lång tid innan jag somnar, ja typ 100 år. Sen när jag väl somnat så drömmer jag. Mardrömmar. Jobbiga dåliga sånna. För andra hade det bara varit en mardröm i mängden. Men för mig är det så verkligt, så... förstörande. Jag vaknar 3-4 gånger & varje gång jag somnar om är det samma sak. Samma jävla mardröm. Samma visa. Det har visserligen baravarit så i 2 nätter nu, men ändå..

Jag hatar att sova just nu.

Varför känns det såhär, igen?! Varför försvinner aldrig dessa eländiga, jobbiga känslorna? Varje gång jag gör mitt val känns det fel. Är det verkligen såhär det ska kännas?

Ingenting har hänt & ingenting kommer att hända. Inte vad jag tror iaf. Men ändå har jag dessa jävla känslorna. Känslorna av att det som är nu är så jävla fel. Eller dåligt. Eller något annat. & jag kan inte sluta tänka på det heller! jag vill bara att allt ska vara som det är meningen att det ska vara. Men det blir inte så! Jag har inte sån tur. Man måste kämpa för det man vill ha. Men vad vill jag ha?!

Det är percis där skon klämmer. vad vill jag ha?
Jag vet inte. Jag har ingen som helst aning. & jag är så rädd för att fatta fel beslut att jag inte gör något alls åt det istället. För tänk om jag ångrar mig, då är det för sent.

Alldeles för sent.




(jag vet att det ät helt obegripligt att läsa, men det struntar jag faktiskt i.)

Har precis rett klart på filmen 'all boys want Mandy Lane'. Helt okej rulle. Undrar om det ska föreställa skräck film? Haha. Iaf så kände jag igen hon som spelade Mandy, kan bara inte placera henne i någon annan film.. Sen var ju Twilight-mike med. Haha! Han var en liten buse! Och den ena tjejen påminde mig om typ kissie eller dessie eller alla de där. Iaf, Mandy Lane är en slug jävel. Hon vill iaf inte dö innan hon gått ut high school. Sen har jag kommit på att jag är jätte kär! Inte i edward, rob eller min hemliga crush på jacob. Utan jag är superdupermegamassa kär i min älskade pojkvän! Jag kom på det. Eftersom jag inte kan sova så tänker jag på det istället. Att jag blir kär i honom om och om igen. Hela tiden! Inte för att det gör något. Jag älskar dig Alex. Nu ska jag försöka sova. Ska försöka komma upp klockan 9.. Önska mig lycka till! Puss och godnatt! (Funderar nästan på att vara uppe hela natten, då kanske jag somnar i tid imorgon kväll!) ((Jag har kommit på att jag tänker för mycket på natten. Att det är då jag blir som mest pratglad. Eller, skriv glad kanske.. ))

Jag orkar inte med detta längre. Sova halva dagarna, snylta på andra för att jag är pank, känna mig ovälkommen till mitt hem.. Jag vill ha ett normalt liv. Jag fattar förresten inte hur jag inte kan vara välkommen. Efter allt jag gjort för dig de senaste 10 månaderna. Det sista var för inte så längesen, med ryggen. Minns du det? Din egen dotter? Jag vill inte ligga uppe om nätterna och gråta för att jag känner mig som världens värdelösaste skit, jag vill inte det, men gör det ändå. Fråga mig inte varför för det vet jag inte. Och säg inte att jag måste ta tag i det och skärpa mig, för det vet jag. Och det ska jag göra på måndag. Första jag gör på måndag morgon är att ringa af. Nu har jag iaf gråtit klart, och min mens har kommit på besök efter att ha skrämt upp mig med att vara 16 dagar sen. Och mensvärken närvarar, värre än vanligt. Tack för den. Och tack för mig.

Ungefär så känns det just nu. Som att jag har världens tråkigaste liv. Utan tvekan. Visst, ibland händer det lite saker som är ljusglimtar i detta mörker. Men det är inte tillräckligt ofta.

Jag hittar inget jobb, har inga pengar & jag kan int egå hem. Inte till rätt hem iaf.
vad ska jag göra då? Ligga hos min pojkvän hela dagarna & glo på tv eller sova? Röka bort halva mitt liv?

Jag önskar verkligen att jag hade ork till att hitta på något med Alex, men jag har så jävla dålig kreativitet & fantasi just nu så att jag inte kan komma på något. Dcok hade jag tänkt att gå ut & fota med honom idag (visst vet jag att han inte är intresserad av det, men då gör vi något iaf!) men det rann ut i sanden för att jag glömde nämna det för Alex.  Jag vill kunna gå in till stan & glo i skyltfönster & ta en fika någon gång ibland. Vi har inte fikat på minst 2 månader känns det som! & det är ju lite sjukt egentligen. Visst hade vi kunnat fika här hemma, men det är inte samma sak.

Jag känner mig bara så.. slapp. Slö, död nästan. Fakstiskt. Jag somnar vid 3-4 på nätterna & går upp vid 1 om dagarna. Så vill jag inte ha det! Men sammtidigt skänns det så jävla onödigt att försöka på att somna vid 11-12 & gå upp vid 9-10 tiden på morgonen. varför liksom? Finns ju ändå inget att göra om dagarna.

Har faktiskt börjat fundera på att söka Au pair. Som mamma säger. Kanske inte så långt bort, England isf. London! (oh yes!) Men jag vet inte om jag klarar det just nu. Jag måste verkligen försöka få tag i mitt liv igen, hitta det igen. Kanske finns det bara ett sätt, kanske inte.

Jag vet inte. Vi får se. Det enda jag vet är att det måste ske snart, annars kommer hösten & deppressionen ifatt mig. NO THANKS!

Puss.

Jag vet inte hur många gånger jag suttit ensam på min hårda sängkant, tittat ut genom fönstret och räknat alla regndroppar som träffar marken. Har någon, någonsin tänk på att det kanske gör ont, att träffa marken så där fort? Dom kanske har drömmar, precis som oss. Dom kanske vill bli en olycklig tonårspoet, som skriver om olyckliga människor som tappar andetagen någonstans mellan livet och döden.



Jag går balansgång längs motorvägen, det spelar ingen roll om jag hamnar framför en bil. Det spelar ingen roll om jag halkar lite på kanten, för du tar emot mig när jag faller. Visst gör du det? Små barn hoppar hage, kastar sten och gråter när den dära sista godis-biten lämnat påsen. Men jag visste inte hur det är att kasta den där stenen förnära inpå hjärtat. Jag skyller på allt sånt när jag var liten. Jag skyller på all ångest att inte våga falla med de där regndropparna, jag vill inte träffa marken. NEJ! Jag vill inte träffa verkligheten. Du är ett lyckligt kapitel som skrevs av en kärleksfull poet, som inte räknar lycka i antal borttagna kilon.



Jag vill trassla in mig i ditt hår, krypa under din hud och kontrollera så att ditt hjärta slår i takt med mitt. Jag avslutar inte den här dikten med att jag älskar dig, det vet du redan att jag gör. Jag avslutar det med att jag vill hoppa i vattenpölar med dig, bli blöt om fötterna, skratta ändå. Precis som barn gör. Kanske är det bara känslor som inte hittar fram till hjärtat, även om de knackar riktigt hårt. Kanske är det bara en påbörjad dikt av en känslosam poet som inte kan avsluta. Som inte vet slutet, som också vill vara en mening tillsammans med någon.



Jag brukar låna din penna ibland.
Då känner jag mig rätt så söt.



Text från 03, önskar att jag kunde skriva som jag gjorde då..

Bild från google bildsök.

Ta mig, ta mig långt härifrån. Jag orkar fan inte detta. Jag vill inte detta. Sluta tänka, sluta grubbla. Bara låt det vara. Låt allt vara! Du vet att det blir bäst så, du vet det!

Jävla fan. Varför ska jag alltid ha för mycket tankar i min tomma lilla idiotiska skalle? Alltid. Den kommer sprängas en vacker dag, bara *POFF*. Det är kanske bra, då slutar jag ju tänka, grubbla...

 

          





Det är väldigt, väldigt jobbigt att somna..

Vi tar studenten om 17 dagar. Det är lite sjukt faktiskt. & om 6 dagar åker vi till Paris. Jag kan inte fatta det. Vad jag också inte kan fatta är att alla är så jävla passiva & inte vill göra något eller planera något till studentdagen. Känns som att alla planerar för sig själva. Hade ju varit roligare om alla kunde hitta på allt tillsammans, som en klass. Äh, det fixar nog sig.

En annan sak som jag också har svårt att förstå är att ingen verkar vara intresserad av min student. Känns som att det bara är min pappa som bryr sig. Jag har inte hört något från någon annan & det verkar som att jag kommer få välja den billigaste kameran på marknaden, alltså en fjortiskamera. Typ d40... & det är den jag absolut INTE vill ha. Sämre kamera får man leta länge efter.

Känner lite mer depp än pepp för studenten faktiskt. Inte helt okej.

Paris känns väl egentligen likadant. Alla ska med men ingen bryr sig. Kul, vilken rolig klass man har som såååååååå gärna vill hitta på något tillsammans.

Ne, slut på klagandet.
JAG SKA JU TA STUDENTEN! :D:D

Jag önskar verkligen att jag kunde sriva så som jag gjorde förr.. Få ut alla känslor & tankar i text..

En gammal text från typ.. 03.

---

Jag vet inte hur många gånger jag suttit ensam på min hårda sängkant, tittat ut genom fönstret och räknat alla regndroppar som träffar marken. Har någon, någonsin tänk på att det kanske gör ont, att träffa marken så där fort? Dom kanske har drömmar, precis som oss. Dom kanske vill bli en olycklig tonårspoet, som skriver om olyckliga människor som tappar andetagen någonstans mellan livet och döden.

Jag går balansgång längs motorvägen, det spelar ingen roll om jag hamnar framför en bil. Det spelar ingen roll om jag halkar lite på kanten, för du tar emot mig när jag faller. Visst gör du det? Små barn hoppar hage, kastar sten och gråter när den dära sista godis-biten lämnat påsen. Men jag visste inte hur det är att kasta den där stenen förnära inpå hjärtat. Jag skyller på allt sånt när jag var liten. Jag skyller på all ångest att inte våga falla med de där regndropparna, jag vill inte träffa marken. NEJ! Jag vill inte träffa verkligheten. Du är ett lyckligt kapitel som skrevs av en kärleksfull poet, som inte räknar lycka i antal borttagna kilon.

Jag vill trassla in mig i ditt hår, krypa under din hud och kontrollera så att ditt hjärta slår i takt med mitt. Jag avslutar inte den här dikten med att jag älskar dig, det vet du redan att jag gör. Jag avslutar det med att jag vill hoppa i vattenpölar med dig, bli blöt om fötterna, skratta ändå. Precis som barn gör. Kanske är det bara känslor som inte hittar fram till hjärtat, även om de knackar riktigt hårt. Kanske är det bara en påbörjad dikt av en känslosam poet som inte kan avsluta. Som inte vet slutet, som också vill vara en mening tillsammans med någon.

Jag brukar låna din penna ibland. Då känner jag mig rätt så söt.